Man kan ju alltid sy igen munnen också

Jaha, nu passar Aftonbladet på att skapa lite provocerande rubriker igen. Denna gång om en bantarsåpa som tycker att det är en bra idé att sätta deltagarna i fängelse.

Jo, men det var väl en bra idé att skriva om det. Alla läser ju sånt. Alla har en åsikt, indignationens vågor går höga. Givetvis, blev någon förvånad?

Nu skulle kanske jag också fara ut i harmsna utrop över vilken syn man har på överviktiga. Å andra sidan kan jag ju konstatera att de idioter som ställer upp på sådana programidéer också får stå sitt kast. Å andra sidan igen undrar jag vad det är för människor som agerar expertpanel i sådana program - har de ingen yrkesheder alls, eller?

Alltså, det är ingen konst att få överviktiga att gå ner i vikt. Man isolerar dem från mat så att de inte får tag i någon, och så är problemet löst. De går ner i vikt, självklart. Men detta är som bekant det som benämnes quickfix, och nackdelen med det hela är att det är värdelöst på lång sikt. Viktminskning ska ju vara något varaktigt. Det anses också, hör och häpna, att det är hälsosammare att hålla sig på en stabil, hög vikt än att fara som en jojo mellan ytterligheterna. Så quickfixen kan på sikt visa sig vara mer skadlig än ingen fix alls.

Viktproblem handlar, som jag ju flera gånger mässat här, ganska ofta om djupliggande psykologiska problem, där ätandet och övervikten är att betrakta som symptom, inte orsak. Det är ju väldigt meningsfullt att enbart angripa symptomen och inte de bakomliggande orsakerna, eller? Nä.

Jag tycker att det vore en bättre idé att spärra in alkisar, så får vi en dokusåpa om deras avgiftning. Vilken JÄTTEROLIG programidé! Så får vi se de ångerfulla syndarna efteråt, där vinnaren lyckligt berättar att nu har han minsann fattat att supande inte är någon bra idé, nu ska han i fortsättningen hålla sig på smala vägen. Halleluja!

Expressens Anna Bäsén gillar inte programidén (ja, den om överviktiga alltså). Det är ju tur det. Anna skriver ibland mycket bra saker, ibland ... mindre bra. Det här blogginlägget tycker jag var ett magplask. Hon frågar sig om det finns något som heter sockerberoende. Ja, Anna, det gör det. Alla som haft det och kommit ur det kan intyga att ja, ja, ja. Fortfarande ser jag att Aftonbladets Viktklubb kommer med käcka tips om hur man "motar sockersuget". Det är bara det att jag inte tycker att sockersug är något naturligt. Lider man av det, är det ett tecken på obalans och det måste man göra något åt.

Dessutom frågar sig Anna Bäsén om man ska få kalla sockerberoende för beroende, med hänvisning till att hon jobbat med svåra heroin- och alkoholmissbrukare och sett hur de mår när de ska avgiftas. Jamen, vad är detta för uråldrig retorik? Man hittar alltid någon som har det mycket djävligare än en själv och då ska man inte få säga att man själv har problem? Nej, i och för sig inte, men det blir lätt löjligt.

Ska inte storrökare få kallas nikotinberoende, eftersom deras beroende trots allt är en fis i havet jämfört med det som heroinister går igenom? Alltså, ett beroende är ett beroende. Spelar ingen roll om det handlar om socker, spel, sömnmedel, Internet, sex, crack eller sprit. Spelar ingen roll om det tar livet av dig eller bara förorsakar olägenheter. Spelar ingen roll om 90% av befolkningen lider av det, eller bara någon enda.

Vi kan inte sitta och gradera sådana här saker åt varandra. När jag led som värst av min tinnitus, lärde jag mig att det var skillnad på "tinnitus" och "tinnitusbesvär". Det tog ett tag innan jag verkligen fattade detta. Det är kanske lite samma sak med beroende - det är kanske besvären vi ska fokusera på, inte graden av beroende.

Vinterkräksjuka

Har ni hört det där om att LCHF:are inte blir sjuka eftersom dieten ger ett stärkt immunförsvar?

BS, säger jag. Det är möjligt att man slipper några av de där sjukdomarna som kommer sig av dålig kost, men jag hade LCHF:at flitigt när jag och resten av familjen fick svininfluensan i höstas, och nu har jag varit ännu flitigare och åkt på den värsta vinterkräksjukan jag hittills varit med om.

Usch. "Först tror man att man ska dö och sedan önskar man att man fick göra det", som en vän så träffande uttryckte det. Nu är jag i alla fall på benen igen. Äter "normalt" - men de första tvekande måltiderna fick bli så anti-LCHF det bara gick. Fett var inget man längtade efter, direkt. Det fick bli vitt bröd istället. Vitt ris. Saft.

Där ser man, man får anpassa sig efter situationen även i sådana här fall. Gud välsigne den där saften, förresten ...

Har visserligen vägt mig idag, men den noterade siffran är inget att bry sig om. Det blev kolossala vätskeförluster häromdagen och det syns fortfarande på vågen, tror jag. Ironiskt nog inträffade sjukdomen precis när jag konstaterat att jag verkligen nått en viktplatå. Det är ju på många sätt frustrerande, men jag valde att se det som ett ganska gott tecken. Kroppen måste ju hinna med. Det gick ju raskt i början och i den takten kan man ju inte gärna fortsätta. Den här gången har jag, till skillnad från förut, i alla fall fortsatt att äta som jag gjorde hela förra månaden.

Fick idag på mig en T-shirt som jag köpte i Köpenhamn häromveckan. Då var den en aning för tajt. Nu sitter den perfekt. Däremot går det inte att få in skärpet, vilket är mystiskt. Igår såg jag plötsligt var jag nu har tappat vikt istället: kring vrister och handleder. Det är skönt att klockarmbandet sitter så mycket lösare nu.

Det är lite lustigt att vikten liksom försvinner på olika ställen vid olika tillfällen. Min midja har visst bestämt sig för att vara den sista utposten som vanligt, men så får det vara.

Varning för "smalmat"

Idag läste jag ytterligare en artikel i Aftonbladet på temat kalorijakt. Denna gång med "smarta" tips på vad man ska se upp med när man äter lunchmat ute.

Om man nu valt att vara kalorijägare är man ju fullkomligt blåst i huvudet om man inte lyckats uppfatta att majonnäs, salladsdressing, pommes frites och friteringar innehåller en hel del kalorier. Jag förstår inte varför man gör en hel tidningsartikel om sådana saker, har vi inte kommit längre?

Sedan är det också denna ständiga förväxling mellan "fett" och "kalorier". Fortfarande föredrar många att se orden "fett" och "fettbildande" som synonymer. Du är vad du äter, nja, inte riktigt. Ändå hittar jag ideligen "smala" recept på den där webbplatsen. Smala efterrätter, för de innehåller alltså inte så mycket fett. Och då, tror man, blir man smal själv. Det är ju bara det att de brukar vara proppade med socker.

Oavsett vad man tycker om LCHF, Atkins, GI och andra popdieter (de kallas så när man vill nedvärdera dem) kan vi väl ändå enas om att man inte blir fet av att äta fett så som dessa dieter förespråkar? Hade det varit sant, skulle ju alla som följde dem börja gå upp i vikt i rasande fart. Sedan kan man fortsätta att komma med hälsoargument om man så vill. Men: man blir inte fet av att äta fett.

Dessutom blir man inte alltid smal av att äta mager mat. Jag tycker att ordet "smalmat" är mycket missvisande, och det borde inte användas mer.

Bollen som kom i rullning

Min omsvängning från övertygelsen att mjöl är bra och fett är dåligt, startade med ett antal intressanta artiklar som jag läste under 2003, och där den här gjorde mest intryck.

Den har redan hunnit få närmare åtta år på nacken och har naturligtvis blivit både omdebatterad och diskuterad på alla sätt. Men den slog ner som en bomb på sin tid, och den har verkligen betytt mycket för t ex mig. Mina besvär med skiftande blodsockernivåer hade blivit allt värre på den här tiden. Jag försökte som vanligt gå ner i vikt - det har jag försökt nästan konstant under de senaste 15 åren - och var förtvivlad eftersom varje bantningsförsök slutade med att jag mådde riktigt dåligt. Inte bara psykiskt, utan fysiskt. Min egen aptit motarbetade mig. Enda sättet att må bra tycktes vara att äta "dåligt", dvs förbli överviktig.

Sedan fattade jag. Det var inte bara sockret som skulle ut från menyn, utan också allt "vitt". Ut åkte också läsken och lättmargarinet och alla andra äckliga lättprodukter. Sedan dess har det varit smör och feta ostar som gällt i den här familjen. Jag har nu bevisat, flera gånger om, att man faktiskt inte blir fetare bara för att man äter fet mat.

Mager mat, mycket kolhydrater - jag går ner i vikt, men mår pest och måste snart avbryta späkningen, varpå jag går upp igen.
Fet mat, mycket kolhydrater - vikten brakar iväg till oanade höjder. Man BLIR fet av chips och gräddtårta. Tyvärr alltså. Denna sanning står sig än idag.
Fet mat, få kolhydrater - man tappar hastigt i vikt, även om man äter sig mätt och glad.

För några år sedan blev man i princip utskrattad när man pratade om det här. Folk trodde inte att det var sant. Det finns fortfarande de som inte tror att det är sant. De skrattar och skakar på huvudet när man kommer dragande med sin "tioprocentiga yoghurt" (många vet exakt hur många procent fett det är i den och den mjölkprodukten), den som heter turkisk yoghurt på förpackningen. Och så klappar de sig på magen och ler menande, nänä, här måste man tänka på midjemåttet. Inga sådana kaloribomber, tack!

Själv har jag fortfarande mer mage än de flesta, så jag kan ju inte predika hur högt som helst. Däremot vet jag ju vad som händer med mig. Det jag skippar är däremot frukostflingorna. De har ersatts av en matsked krossade linfrön istället - definitivt inte lika gott som fruktmüsli, men förmodligen bättre för mig.

Då, 2003, var det fortfarande svårt att hitta mörk choklad och osockrade produkter i butiken. Idag har min MAXI-butik en hel hylla, flera meter alltså, med enbart mörk choklad. Det har definitivt gått åt rätt håll.

Och folk börjar fatta att "fettbantning" faktiskt fungerar. Men då kommer olyckskorparna tillbaka och undrar vad detta fett gör med våra inre organ. Man ser för sig hur "osten kletar igen artärerna" och allt vad det heter. Mmm, det är möjligt. Men jag ser det så här: jag kånkar runt med 30 kg överflödsfett på kroppen, allt mättat naturligtvis! Hur farligt är det fettet, jämfört med de ostbitar jag numera stoppar i mig som mellanmål?

Jag vet inte hur det är, om mättat fett är jättefarligt eller inte. Det verkar ju underligt om det skulle vara det, eftersom vi alltså själva består av det. Idiotiskt system att kroppen skulle lagra upp sin egen energi i en sådan farlig form, menar jag. Vem tänkte ut det? Men, debatten går vidare. Den ena studien visar si och den andra så. Men smör är i alla fall mycket, mycket godare än Lätta.

Som jag tidigare skildrat, blev jag inte mycket smalare av att lägga om kosten. Dvs jag blev smalare, men avbröt kostomläggningen av skäl som får anses vara psykologiska. Men kosten var naturligtvis en viktig pusselbit. Man kan inte bara "tänka sig smal". Jo, det kan man, men det betyder ju inte att man inte ska göra något också.

Jag har också tänkt mig smal. Jag har affirmerat. Jag har levt med bilden av mig själv, i min gamla vikt - den jag trivdes med - så mycket att jag en dag förbryllades av mina egna mattallrikar. Där låg portioner som absolut inte passade ihop med lilla mig. Det värsta var ju att de försvann också, in i mig, fast de inte borde fått plats. Jag gick runt på Avdelningen För Fullvuxna i klädaffären och letade efter kläder. Kände mig alldeles för liten därinne, hittade en snygg blus som var gigantisk - vad var det för en jättemänniska som skulle ha den? Jo, jag förstås. Självklart passade blusen bra, var rentav en aning liten. Och i spegeln stod en stor tant. Vem var hon?

Jag fick ta mig en funderare. Antingen fick jag försöka arbeta om min självbild efter det som tydligen var verkligheten, lära mig att "acceptera" mig själv sådan jag var, typ, eller också fick jag göra om något annat.
Jag valde det senare. Jag tycker om mig själv, det gör jag verkligen, men jag accepterar inte att se ut som någon jag inte tycker att jag är. Jag vill att omvärlden ska se mig, inte den stora tanten. Så jag tog alltså tag i det, försökte bena ut sanningen bakom mitt ätande och har möjligen lyckats.

För plötsligt blev även restaurangportionerna löjligt stora, så stora att jag numera brukar få lämna hälften. Det ser jag som en framgång. Men nu är jag hungrig, dags för lunch.