Bollen som kom i rullning

Min omsvängning från övertygelsen att mjöl är bra och fett är dåligt, startade med ett antal intressanta artiklar som jag läste under 2003, och där den här gjorde mest intryck.

Den har redan hunnit få närmare åtta år på nacken och har naturligtvis blivit både omdebatterad och diskuterad på alla sätt. Men den slog ner som en bomb på sin tid, och den har verkligen betytt mycket för t ex mig. Mina besvär med skiftande blodsockernivåer hade blivit allt värre på den här tiden. Jag försökte som vanligt gå ner i vikt - det har jag försökt nästan konstant under de senaste 15 åren - och var förtvivlad eftersom varje bantningsförsök slutade med att jag mådde riktigt dåligt. Inte bara psykiskt, utan fysiskt. Min egen aptit motarbetade mig. Enda sättet att må bra tycktes vara att äta "dåligt", dvs förbli överviktig.

Sedan fattade jag. Det var inte bara sockret som skulle ut från menyn, utan också allt "vitt". Ut åkte också läsken och lättmargarinet och alla andra äckliga lättprodukter. Sedan dess har det varit smör och feta ostar som gällt i den här familjen. Jag har nu bevisat, flera gånger om, att man faktiskt inte blir fetare bara för att man äter fet mat.

Mager mat, mycket kolhydrater - jag går ner i vikt, men mår pest och måste snart avbryta späkningen, varpå jag går upp igen.
Fet mat, mycket kolhydrater - vikten brakar iväg till oanade höjder. Man BLIR fet av chips och gräddtårta. Tyvärr alltså. Denna sanning står sig än idag.
Fet mat, få kolhydrater - man tappar hastigt i vikt, även om man äter sig mätt och glad.

För några år sedan blev man i princip utskrattad när man pratade om det här. Folk trodde inte att det var sant. Det finns fortfarande de som inte tror att det är sant. De skrattar och skakar på huvudet när man kommer dragande med sin "tioprocentiga yoghurt" (många vet exakt hur många procent fett det är i den och den mjölkprodukten), den som heter turkisk yoghurt på förpackningen. Och så klappar de sig på magen och ler menande, nänä, här måste man tänka på midjemåttet. Inga sådana kaloribomber, tack!

Själv har jag fortfarande mer mage än de flesta, så jag kan ju inte predika hur högt som helst. Däremot vet jag ju vad som händer med mig. Det jag skippar är däremot frukostflingorna. De har ersatts av en matsked krossade linfrön istället - definitivt inte lika gott som fruktmüsli, men förmodligen bättre för mig.

Då, 2003, var det fortfarande svårt att hitta mörk choklad och osockrade produkter i butiken. Idag har min MAXI-butik en hel hylla, flera meter alltså, med enbart mörk choklad. Det har definitivt gått åt rätt håll.

Och folk börjar fatta att "fettbantning" faktiskt fungerar. Men då kommer olyckskorparna tillbaka och undrar vad detta fett gör med våra inre organ. Man ser för sig hur "osten kletar igen artärerna" och allt vad det heter. Mmm, det är möjligt. Men jag ser det så här: jag kånkar runt med 30 kg överflödsfett på kroppen, allt mättat naturligtvis! Hur farligt är det fettet, jämfört med de ostbitar jag numera stoppar i mig som mellanmål?

Jag vet inte hur det är, om mättat fett är jättefarligt eller inte. Det verkar ju underligt om det skulle vara det, eftersom vi alltså själva består av det. Idiotiskt system att kroppen skulle lagra upp sin egen energi i en sådan farlig form, menar jag. Vem tänkte ut det? Men, debatten går vidare. Den ena studien visar si och den andra så. Men smör är i alla fall mycket, mycket godare än Lätta.

Som jag tidigare skildrat, blev jag inte mycket smalare av att lägga om kosten. Dvs jag blev smalare, men avbröt kostomläggningen av skäl som får anses vara psykologiska. Men kosten var naturligtvis en viktig pusselbit. Man kan inte bara "tänka sig smal". Jo, det kan man, men det betyder ju inte att man inte ska göra något också.

Jag har också tänkt mig smal. Jag har affirmerat. Jag har levt med bilden av mig själv, i min gamla vikt - den jag trivdes med - så mycket att jag en dag förbryllades av mina egna mattallrikar. Där låg portioner som absolut inte passade ihop med lilla mig. Det värsta var ju att de försvann också, in i mig, fast de inte borde fått plats. Jag gick runt på Avdelningen För Fullvuxna i klädaffären och letade efter kläder. Kände mig alldeles för liten därinne, hittade en snygg blus som var gigantisk - vad var det för en jättemänniska som skulle ha den? Jo, jag förstås. Självklart passade blusen bra, var rentav en aning liten. Och i spegeln stod en stor tant. Vem var hon?

Jag fick ta mig en funderare. Antingen fick jag försöka arbeta om min självbild efter det som tydligen var verkligheten, lära mig att "acceptera" mig själv sådan jag var, typ, eller också fick jag göra om något annat.
Jag valde det senare. Jag tycker om mig själv, det gör jag verkligen, men jag accepterar inte att se ut som någon jag inte tycker att jag är. Jag vill att omvärlden ska se mig, inte den stora tanten. Så jag tog alltså tag i det, försökte bena ut sanningen bakom mitt ätande och har möjligen lyckats.

För plötsligt blev även restaurangportionerna löjligt stora, så stora att jag numera brukar få lämna hälften. Det ser jag som en framgång. Men nu är jag hungrig, dags för lunch.