Vinterkräksjuka

Har ni hört det där om att LCHF:are inte blir sjuka eftersom dieten ger ett stärkt immunförsvar?

BS, säger jag. Det är möjligt att man slipper några av de där sjukdomarna som kommer sig av dålig kost, men jag hade LCHF:at flitigt när jag och resten av familjen fick svininfluensan i höstas, och nu har jag varit ännu flitigare och åkt på den värsta vinterkräksjukan jag hittills varit med om.

Usch. "Först tror man att man ska dö och sedan önskar man att man fick göra det", som en vän så träffande uttryckte det. Nu är jag i alla fall på benen igen. Äter "normalt" - men de första tvekande måltiderna fick bli så anti-LCHF det bara gick. Fett var inget man längtade efter, direkt. Det fick bli vitt bröd istället. Vitt ris. Saft.

Där ser man, man får anpassa sig efter situationen även i sådana här fall. Gud välsigne den där saften, förresten ...

Har visserligen vägt mig idag, men den noterade siffran är inget att bry sig om. Det blev kolossala vätskeförluster häromdagen och det syns fortfarande på vågen, tror jag. Ironiskt nog inträffade sjukdomen precis när jag konstaterat att jag verkligen nått en viktplatå. Det är ju på många sätt frustrerande, men jag valde att se det som ett ganska gott tecken. Kroppen måste ju hinna med. Det gick ju raskt i början och i den takten kan man ju inte gärna fortsätta. Den här gången har jag, till skillnad från förut, i alla fall fortsatt att äta som jag gjorde hela förra månaden.

Fick idag på mig en T-shirt som jag köpte i Köpenhamn häromveckan. Då var den en aning för tajt. Nu sitter den perfekt. Däremot går det inte att få in skärpet, vilket är mystiskt. Igår såg jag plötsligt var jag nu har tappat vikt istället: kring vrister och handleder. Det är skönt att klockarmbandet sitter så mycket lösare nu.

Det är lite lustigt att vikten liksom försvinner på olika ställen vid olika tillfällen. Min midja har visst bestämt sig för att vara den sista utposten som vanligt, men så får det vara.