Man kan ju alltid sy igen munnen också

Jaha, nu passar Aftonbladet på att skapa lite provocerande rubriker igen. Denna gång om en bantarsåpa som tycker att det är en bra idé att sätta deltagarna i fängelse.

Jo, men det var väl en bra idé att skriva om det. Alla läser ju sånt. Alla har en åsikt, indignationens vågor går höga. Givetvis, blev någon förvånad?

Nu skulle kanske jag också fara ut i harmsna utrop över vilken syn man har på överviktiga. Å andra sidan kan jag ju konstatera att de idioter som ställer upp på sådana programidéer också får stå sitt kast. Å andra sidan igen undrar jag vad det är för människor som agerar expertpanel i sådana program - har de ingen yrkesheder alls, eller?

Alltså, det är ingen konst att få överviktiga att gå ner i vikt. Man isolerar dem från mat så att de inte får tag i någon, och så är problemet löst. De går ner i vikt, självklart. Men detta är som bekant det som benämnes quickfix, och nackdelen med det hela är att det är värdelöst på lång sikt. Viktminskning ska ju vara något varaktigt. Det anses också, hör och häpna, att det är hälsosammare att hålla sig på en stabil, hög vikt än att fara som en jojo mellan ytterligheterna. Så quickfixen kan på sikt visa sig vara mer skadlig än ingen fix alls.

Viktproblem handlar, som jag ju flera gånger mässat här, ganska ofta om djupliggande psykologiska problem, där ätandet och övervikten är att betrakta som symptom, inte orsak. Det är ju väldigt meningsfullt att enbart angripa symptomen och inte de bakomliggande orsakerna, eller? Nä.

Jag tycker att det vore en bättre idé att spärra in alkisar, så får vi en dokusåpa om deras avgiftning. Vilken JÄTTEROLIG programidé! Så får vi se de ångerfulla syndarna efteråt, där vinnaren lyckligt berättar att nu har han minsann fattat att supande inte är någon bra idé, nu ska han i fortsättningen hålla sig på smala vägen. Halleluja!

Expressens Anna Bäsén gillar inte programidén (ja, den om överviktiga alltså). Det är ju tur det. Anna skriver ibland mycket bra saker, ibland ... mindre bra. Det här blogginlägget tycker jag var ett magplask. Hon frågar sig om det finns något som heter sockerberoende. Ja, Anna, det gör det. Alla som haft det och kommit ur det kan intyga att ja, ja, ja. Fortfarande ser jag att Aftonbladets Viktklubb kommer med käcka tips om hur man "motar sockersuget". Det är bara det att jag inte tycker att sockersug är något naturligt. Lider man av det, är det ett tecken på obalans och det måste man göra något åt.

Dessutom frågar sig Anna Bäsén om man ska få kalla sockerberoende för beroende, med hänvisning till att hon jobbat med svåra heroin- och alkoholmissbrukare och sett hur de mår när de ska avgiftas. Jamen, vad är detta för uråldrig retorik? Man hittar alltid någon som har det mycket djävligare än en själv och då ska man inte få säga att man själv har problem? Nej, i och för sig inte, men det blir lätt löjligt.

Ska inte storrökare få kallas nikotinberoende, eftersom deras beroende trots allt är en fis i havet jämfört med det som heroinister går igenom? Alltså, ett beroende är ett beroende. Spelar ingen roll om det handlar om socker, spel, sömnmedel, Internet, sex, crack eller sprit. Spelar ingen roll om det tar livet av dig eller bara förorsakar olägenheter. Spelar ingen roll om 90% av befolkningen lider av det, eller bara någon enda.

Vi kan inte sitta och gradera sådana här saker åt varandra. När jag led som värst av min tinnitus, lärde jag mig att det var skillnad på "tinnitus" och "tinnitusbesvär". Det tog ett tag innan jag verkligen fattade detta. Det är kanske lite samma sak med beroende - det är kanske besvären vi ska fokusera på, inte graden av beroende.