Jaha, nu passar Aftonbladet på att skapa lite provocerande rubriker igen. Denna gång om en bantarsåpa som tycker att det är en bra idé att sätta deltagarna i fängelse.
Jo, men det var väl en bra idé att skriva om det. Alla läser ju sånt. Alla har en åsikt, indignationens vågor går höga. Givetvis, blev någon förvånad?
Nu skulle kanske jag också fara ut i harmsna utrop över vilken syn man har på överviktiga. Å andra sidan kan jag ju konstatera att de idioter som ställer upp på sådana programidéer också får stå sitt kast. Å andra sidan igen undrar jag vad det är för människor som agerar expertpanel i sådana program - har de ingen yrkesheder alls, eller?
Alltså, det är ingen konst att få överviktiga att gå ner i vikt. Man isolerar dem från mat så att de inte får tag i någon, och så är problemet löst. De går ner i vikt, självklart. Men detta är som bekant det som benämnes quickfix, och nackdelen med det hela är att det är värdelöst på lång sikt. Viktminskning ska ju vara något varaktigt. Det anses också, hör och häpna, att det är hälsosammare att hålla sig på en stabil, hög vikt än att fara som en jojo mellan ytterligheterna. Så quickfixen kan på sikt visa sig vara mer skadlig än ingen fix alls.
Viktproblem handlar, som jag ju flera gånger mässat här, ganska ofta om djupliggande psykologiska problem, där ätandet och övervikten är att betrakta som symptom, inte orsak. Det är ju väldigt meningsfullt att enbart angripa symptomen och inte de bakomliggande orsakerna, eller? Nä.
Jag tycker att det vore en bättre idé att spärra in alkisar, så får vi en dokusåpa om deras avgiftning. Vilken JÄTTEROLIG programidé! Så får vi se de ångerfulla syndarna efteråt, där vinnaren lyckligt berättar att nu har han minsann fattat att supande inte är någon bra idé, nu ska han i fortsättningen hålla sig på smala vägen. Halleluja!
Expressens Anna Bäsén gillar inte programidén (ja, den om överviktiga alltså). Det är ju tur det. Anna skriver ibland mycket bra saker, ibland ... mindre bra. Det här blogginlägget tycker jag var ett magplask. Hon frågar sig om det finns något som heter sockerberoende. Ja, Anna, det gör det. Alla som haft det och kommit ur det kan intyga att ja, ja, ja. Fortfarande ser jag att Aftonbladets Viktklubb kommer med käcka tips om hur man "motar sockersuget". Det är bara det att jag inte tycker att sockersug är något naturligt. Lider man av det, är det ett tecken på obalans och det måste man göra något åt.
Dessutom frågar sig Anna Bäsén om man ska få kalla sockerberoende för beroende, med hänvisning till att hon jobbat med svåra heroin- och alkoholmissbrukare och sett hur de mår när de ska avgiftas. Jamen, vad är detta för uråldrig retorik? Man hittar alltid någon som har det mycket djävligare än en själv och då ska man inte få säga att man själv har problem? Nej, i och för sig inte, men det blir lätt löjligt.
Ska inte storrökare få kallas nikotinberoende, eftersom deras beroende trots allt är en fis i havet jämfört med det som heroinister går igenom? Alltså, ett beroende är ett beroende. Spelar ingen roll om det handlar om socker, spel, sömnmedel, Internet, sex, crack eller sprit. Spelar ingen roll om det tar livet av dig eller bara förorsakar olägenheter. Spelar ingen roll om 90% av befolkningen lider av det, eller bara någon enda.
Vi kan inte sitta och gradera sådana här saker åt varandra. När jag led som värst av min tinnitus, lärde jag mig att det var skillnad på "tinnitus" och "tinnitusbesvär". Det tog ett tag innan jag verkligen fattade detta. Det är kanske lite samma sak med beroende - det är kanske besvären vi ska fokusera på, inte graden av beroende.
tisdag 16 februari 2010
fredag 12 februari 2010
Vinterkräksjuka
Har ni hört det där om att LCHF:are inte blir sjuka eftersom dieten ger ett stärkt immunförsvar?
BS, säger jag. Det är möjligt att man slipper några av de där sjukdomarna som kommer sig av dålig kost, men jag hade LCHF:at flitigt när jag och resten av familjen fick svininfluensan i höstas, och nu har jag varit ännu flitigare och åkt på den värsta vinterkräksjukan jag hittills varit med om.
Usch. "Först tror man att man ska dö och sedan önskar man att man fick göra det", som en vän så träffande uttryckte det. Nu är jag i alla fall på benen igen. Äter "normalt" - men de första tvekande måltiderna fick bli så anti-LCHF det bara gick. Fett var inget man längtade efter, direkt. Det fick bli vitt bröd istället. Vitt ris. Saft.
Där ser man, man får anpassa sig efter situationen även i sådana här fall. Gud välsigne den där saften, förresten ...
Har visserligen vägt mig idag, men den noterade siffran är inget att bry sig om. Det blev kolossala vätskeförluster häromdagen och det syns fortfarande på vågen, tror jag. Ironiskt nog inträffade sjukdomen precis när jag konstaterat att jag verkligen nått en viktplatå. Det är ju på många sätt frustrerande, men jag valde att se det som ett ganska gott tecken. Kroppen måste ju hinna med. Det gick ju raskt i början och i den takten kan man ju inte gärna fortsätta. Den här gången har jag, till skillnad från förut, i alla fall fortsatt att äta som jag gjorde hela förra månaden.
Fick idag på mig en T-shirt som jag köpte i Köpenhamn häromveckan. Då var den en aning för tajt. Nu sitter den perfekt. Däremot går det inte att få in skärpet, vilket är mystiskt. Igår såg jag plötsligt var jag nu har tappat vikt istället: kring vrister och handleder. Det är skönt att klockarmbandet sitter så mycket lösare nu.
Det är lite lustigt att vikten liksom försvinner på olika ställen vid olika tillfällen. Min midja har visst bestämt sig för att vara den sista utposten som vanligt, men så får det vara.
BS, säger jag. Det är möjligt att man slipper några av de där sjukdomarna som kommer sig av dålig kost, men jag hade LCHF:at flitigt när jag och resten av familjen fick svininfluensan i höstas, och nu har jag varit ännu flitigare och åkt på den värsta vinterkräksjukan jag hittills varit med om.
Usch. "Först tror man att man ska dö och sedan önskar man att man fick göra det", som en vän så träffande uttryckte det. Nu är jag i alla fall på benen igen. Äter "normalt" - men de första tvekande måltiderna fick bli så anti-LCHF det bara gick. Fett var inget man längtade efter, direkt. Det fick bli vitt bröd istället. Vitt ris. Saft.
Där ser man, man får anpassa sig efter situationen även i sådana här fall. Gud välsigne den där saften, förresten ...
Har visserligen vägt mig idag, men den noterade siffran är inget att bry sig om. Det blev kolossala vätskeförluster häromdagen och det syns fortfarande på vågen, tror jag. Ironiskt nog inträffade sjukdomen precis när jag konstaterat att jag verkligen nått en viktplatå. Det är ju på många sätt frustrerande, men jag valde att se det som ett ganska gott tecken. Kroppen måste ju hinna med. Det gick ju raskt i början och i den takten kan man ju inte gärna fortsätta. Den här gången har jag, till skillnad från förut, i alla fall fortsatt att äta som jag gjorde hela förra månaden.
Fick idag på mig en T-shirt som jag köpte i Köpenhamn häromveckan. Då var den en aning för tajt. Nu sitter den perfekt. Däremot går det inte att få in skärpet, vilket är mystiskt. Igår såg jag plötsligt var jag nu har tappat vikt istället: kring vrister och handleder. Det är skönt att klockarmbandet sitter så mycket lösare nu.
Det är lite lustigt att vikten liksom försvinner på olika ställen vid olika tillfällen. Min midja har visst bestämt sig för att vara den sista utposten som vanligt, men så får det vara.
tisdag 2 februari 2010
Varning för "smalmat"
Idag läste jag ytterligare en artikel i Aftonbladet på temat kalorijakt. Denna gång med "smarta" tips på vad man ska se upp med när man äter lunchmat ute.
Om man nu valt att vara kalorijägare är man ju fullkomligt blåst i huvudet om man inte lyckats uppfatta att majonnäs, salladsdressing, pommes frites och friteringar innehåller en hel del kalorier. Jag förstår inte varför man gör en hel tidningsartikel om sådana saker, har vi inte kommit längre?
Sedan är det också denna ständiga förväxling mellan "fett" och "kalorier". Fortfarande föredrar många att se orden "fett" och "fettbildande" som synonymer. Du är vad du äter, nja, inte riktigt. Ändå hittar jag ideligen "smala" recept på den där webbplatsen. Smala efterrätter, för de innehåller alltså inte så mycket fett. Och då, tror man, blir man smal själv. Det är ju bara det att de brukar vara proppade med socker.
Oavsett vad man tycker om LCHF, Atkins, GI och andra popdieter (de kallas så när man vill nedvärdera dem) kan vi väl ändå enas om att man inte blir fet av att äta fett så som dessa dieter förespråkar? Hade det varit sant, skulle ju alla som följde dem börja gå upp i vikt i rasande fart. Sedan kan man fortsätta att komma med hälsoargument om man så vill. Men: man blir inte fet av att äta fett.
Dessutom blir man inte alltid smal av att äta mager mat. Jag tycker att ordet "smalmat" är mycket missvisande, och det borde inte användas mer.
Om man nu valt att vara kalorijägare är man ju fullkomligt blåst i huvudet om man inte lyckats uppfatta att majonnäs, salladsdressing, pommes frites och friteringar innehåller en hel del kalorier. Jag förstår inte varför man gör en hel tidningsartikel om sådana saker, har vi inte kommit längre?
Sedan är det också denna ständiga förväxling mellan "fett" och "kalorier". Fortfarande föredrar många att se orden "fett" och "fettbildande" som synonymer. Du är vad du äter, nja, inte riktigt. Ändå hittar jag ideligen "smala" recept på den där webbplatsen. Smala efterrätter, för de innehåller alltså inte så mycket fett. Och då, tror man, blir man smal själv. Det är ju bara det att de brukar vara proppade med socker.
Oavsett vad man tycker om LCHF, Atkins, GI och andra popdieter (de kallas så när man vill nedvärdera dem) kan vi väl ändå enas om att man inte blir fet av att äta fett så som dessa dieter förespråkar? Hade det varit sant, skulle ju alla som följde dem börja gå upp i vikt i rasande fart. Sedan kan man fortsätta att komma med hälsoargument om man så vill. Men: man blir inte fet av att äta fett.
Dessutom blir man inte alltid smal av att äta mager mat. Jag tycker att ordet "smalmat" är mycket missvisande, och det borde inte användas mer.
måndag 1 februari 2010
Bollen som kom i rullning
Min omsvängning från övertygelsen att mjöl är bra och fett är dåligt, startade med ett antal intressanta artiklar som jag läste under 2003, och där den här gjorde mest intryck.
Den har redan hunnit få närmare åtta år på nacken och har naturligtvis blivit både omdebatterad och diskuterad på alla sätt. Men den slog ner som en bomb på sin tid, och den har verkligen betytt mycket för t ex mig. Mina besvär med skiftande blodsockernivåer hade blivit allt värre på den här tiden. Jag försökte som vanligt gå ner i vikt - det har jag försökt nästan konstant under de senaste 15 åren - och var förtvivlad eftersom varje bantningsförsök slutade med att jag mådde riktigt dåligt. Inte bara psykiskt, utan fysiskt. Min egen aptit motarbetade mig. Enda sättet att må bra tycktes vara att äta "dåligt", dvs förbli överviktig.
Sedan fattade jag. Det var inte bara sockret som skulle ut från menyn, utan också allt "vitt". Ut åkte också läsken och lättmargarinet och alla andra äckliga lättprodukter. Sedan dess har det varit smör och feta ostar som gällt i den här familjen. Jag har nu bevisat, flera gånger om, att man faktiskt inte blir fetare bara för att man äter fet mat.
Mager mat, mycket kolhydrater - jag går ner i vikt, men mår pest och måste snart avbryta späkningen, varpå jag går upp igen.
Fet mat, mycket kolhydrater - vikten brakar iväg till oanade höjder. Man BLIR fet av chips och gräddtårta. Tyvärr alltså. Denna sanning står sig än idag.
Fet mat, få kolhydrater - man tappar hastigt i vikt, även om man äter sig mätt och glad.
För några år sedan blev man i princip utskrattad när man pratade om det här. Folk trodde inte att det var sant. Det finns fortfarande de som inte tror att det är sant. De skrattar och skakar på huvudet när man kommer dragande med sin "tioprocentiga yoghurt" (många vet exakt hur många procent fett det är i den och den mjölkprodukten), den som heter turkisk yoghurt på förpackningen. Och så klappar de sig på magen och ler menande, nänä, här måste man tänka på midjemåttet. Inga sådana kaloribomber, tack!
Själv har jag fortfarande mer mage än de flesta, så jag kan ju inte predika hur högt som helst. Däremot vet jag ju vad som händer med mig. Det jag skippar är däremot frukostflingorna. De har ersatts av en matsked krossade linfrön istället - definitivt inte lika gott som fruktmüsli, men förmodligen bättre för mig.
Då, 2003, var det fortfarande svårt att hitta mörk choklad och osockrade produkter i butiken. Idag har min MAXI-butik en hel hylla, flera meter alltså, med enbart mörk choklad. Det har definitivt gått åt rätt håll.
Och folk börjar fatta att "fettbantning" faktiskt fungerar. Men då kommer olyckskorparna tillbaka och undrar vad detta fett gör med våra inre organ. Man ser för sig hur "osten kletar igen artärerna" och allt vad det heter. Mmm, det är möjligt. Men jag ser det så här: jag kånkar runt med 30 kg överflödsfett på kroppen, allt mättat naturligtvis! Hur farligt är det fettet, jämfört med de ostbitar jag numera stoppar i mig som mellanmål?
Jag vet inte hur det är, om mättat fett är jättefarligt eller inte. Det verkar ju underligt om det skulle vara det, eftersom vi alltså själva består av det. Idiotiskt system att kroppen skulle lagra upp sin egen energi i en sådan farlig form, menar jag. Vem tänkte ut det? Men, debatten går vidare. Den ena studien visar si och den andra så. Men smör är i alla fall mycket, mycket godare än Lätta.
Som jag tidigare skildrat, blev jag inte mycket smalare av att lägga om kosten. Dvs jag blev smalare, men avbröt kostomläggningen av skäl som får anses vara psykologiska. Men kosten var naturligtvis en viktig pusselbit. Man kan inte bara "tänka sig smal". Jo, det kan man, men det betyder ju inte att man inte ska göra något också.
Jag har också tänkt mig smal. Jag har affirmerat. Jag har levt med bilden av mig själv, i min gamla vikt - den jag trivdes med - så mycket att jag en dag förbryllades av mina egna mattallrikar. Där låg portioner som absolut inte passade ihop med lilla mig. Det värsta var ju att de försvann också, in i mig, fast de inte borde fått plats. Jag gick runt på Avdelningen För Fullvuxna i klädaffären och letade efter kläder. Kände mig alldeles för liten därinne, hittade en snygg blus som var gigantisk - vad var det för en jättemänniska som skulle ha den? Jo, jag förstås. Självklart passade blusen bra, var rentav en aning liten. Och i spegeln stod en stor tant. Vem var hon?
Jag fick ta mig en funderare. Antingen fick jag försöka arbeta om min självbild efter det som tydligen var verkligheten, lära mig att "acceptera" mig själv sådan jag var, typ, eller också fick jag göra om något annat.
Jag valde det senare. Jag tycker om mig själv, det gör jag verkligen, men jag accepterar inte att se ut som någon jag inte tycker att jag är. Jag vill att omvärlden ska se mig, inte den stora tanten. Så jag tog alltså tag i det, försökte bena ut sanningen bakom mitt ätande och har möjligen lyckats.
För plötsligt blev även restaurangportionerna löjligt stora, så stora att jag numera brukar få lämna hälften. Det ser jag som en framgång. Men nu är jag hungrig, dags för lunch.
Den har redan hunnit få närmare åtta år på nacken och har naturligtvis blivit både omdebatterad och diskuterad på alla sätt. Men den slog ner som en bomb på sin tid, och den har verkligen betytt mycket för t ex mig. Mina besvär med skiftande blodsockernivåer hade blivit allt värre på den här tiden. Jag försökte som vanligt gå ner i vikt - det har jag försökt nästan konstant under de senaste 15 åren - och var förtvivlad eftersom varje bantningsförsök slutade med att jag mådde riktigt dåligt. Inte bara psykiskt, utan fysiskt. Min egen aptit motarbetade mig. Enda sättet att må bra tycktes vara att äta "dåligt", dvs förbli överviktig.
Sedan fattade jag. Det var inte bara sockret som skulle ut från menyn, utan också allt "vitt". Ut åkte också läsken och lättmargarinet och alla andra äckliga lättprodukter. Sedan dess har det varit smör och feta ostar som gällt i den här familjen. Jag har nu bevisat, flera gånger om, att man faktiskt inte blir fetare bara för att man äter fet mat.
Mager mat, mycket kolhydrater - jag går ner i vikt, men mår pest och måste snart avbryta späkningen, varpå jag går upp igen.
Fet mat, mycket kolhydrater - vikten brakar iväg till oanade höjder. Man BLIR fet av chips och gräddtårta. Tyvärr alltså. Denna sanning står sig än idag.
Fet mat, få kolhydrater - man tappar hastigt i vikt, även om man äter sig mätt och glad.
För några år sedan blev man i princip utskrattad när man pratade om det här. Folk trodde inte att det var sant. Det finns fortfarande de som inte tror att det är sant. De skrattar och skakar på huvudet när man kommer dragande med sin "tioprocentiga yoghurt" (många vet exakt hur många procent fett det är i den och den mjölkprodukten), den som heter turkisk yoghurt på förpackningen. Och så klappar de sig på magen och ler menande, nänä, här måste man tänka på midjemåttet. Inga sådana kaloribomber, tack!
Själv har jag fortfarande mer mage än de flesta, så jag kan ju inte predika hur högt som helst. Däremot vet jag ju vad som händer med mig. Det jag skippar är däremot frukostflingorna. De har ersatts av en matsked krossade linfrön istället - definitivt inte lika gott som fruktmüsli, men förmodligen bättre för mig.
Då, 2003, var det fortfarande svårt att hitta mörk choklad och osockrade produkter i butiken. Idag har min MAXI-butik en hel hylla, flera meter alltså, med enbart mörk choklad. Det har definitivt gått åt rätt håll.
Och folk börjar fatta att "fettbantning" faktiskt fungerar. Men då kommer olyckskorparna tillbaka och undrar vad detta fett gör med våra inre organ. Man ser för sig hur "osten kletar igen artärerna" och allt vad det heter. Mmm, det är möjligt. Men jag ser det så här: jag kånkar runt med 30 kg överflödsfett på kroppen, allt mättat naturligtvis! Hur farligt är det fettet, jämfört med de ostbitar jag numera stoppar i mig som mellanmål?
Jag vet inte hur det är, om mättat fett är jättefarligt eller inte. Det verkar ju underligt om det skulle vara det, eftersom vi alltså själva består av det. Idiotiskt system att kroppen skulle lagra upp sin egen energi i en sådan farlig form, menar jag. Vem tänkte ut det? Men, debatten går vidare. Den ena studien visar si och den andra så. Men smör är i alla fall mycket, mycket godare än Lätta.
Som jag tidigare skildrat, blev jag inte mycket smalare av att lägga om kosten. Dvs jag blev smalare, men avbröt kostomläggningen av skäl som får anses vara psykologiska. Men kosten var naturligtvis en viktig pusselbit. Man kan inte bara "tänka sig smal". Jo, det kan man, men det betyder ju inte att man inte ska göra något också.
Jag har också tänkt mig smal. Jag har affirmerat. Jag har levt med bilden av mig själv, i min gamla vikt - den jag trivdes med - så mycket att jag en dag förbryllades av mina egna mattallrikar. Där låg portioner som absolut inte passade ihop med lilla mig. Det värsta var ju att de försvann också, in i mig, fast de inte borde fått plats. Jag gick runt på Avdelningen För Fullvuxna i klädaffären och letade efter kläder. Kände mig alldeles för liten därinne, hittade en snygg blus som var gigantisk - vad var det för en jättemänniska som skulle ha den? Jo, jag förstås. Självklart passade blusen bra, var rentav en aning liten. Och i spegeln stod en stor tant. Vem var hon?
Jag fick ta mig en funderare. Antingen fick jag försöka arbeta om min självbild efter det som tydligen var verkligheten, lära mig att "acceptera" mig själv sådan jag var, typ, eller också fick jag göra om något annat.
Jag valde det senare. Jag tycker om mig själv, det gör jag verkligen, men jag accepterar inte att se ut som någon jag inte tycker att jag är. Jag vill att omvärlden ska se mig, inte den stora tanten. Så jag tog alltså tag i det, försökte bena ut sanningen bakom mitt ätande och har möjligen lyckats.
För plötsligt blev även restaurangportionerna löjligt stora, så stora att jag numera brukar få lämna hälften. Det ser jag som en framgång. Men nu är jag hungrig, dags för lunch.
söndag 31 januari 2010
Nu har en månad gått
Vägning i torsdags: 94,8 kg. Exakt 7 kg ner på fyra veckor. Jag är förstås väldigt nöjd. Det har gått neråt med ett kilo i veckan från första veckan, då jag ju körde pulverrivstart. Och det går lätt, annat kan jag inte säga.
Sedan har jag varit ute och svirat, som det heter. Äh, inte så farligt, bara en resa åt sydliga nejder, dvs Malmö och Köpenhamn. Det var mycket roligt, jag åt mycket gott och ganska så nyttigt ändå. Däremot kunde jag halvt sorgset, halvt triumferande konstatera att pommes frites har förlorat sin tjusning. Jag trodde att det skulle bli hur gott som helst efter denna stenhårda avhållsamhet. Istället märkte jag att det inte smakade något särskilt alls på hela taget. Och sedan låg pommesen helt enkelt kvar på tallriken ...
Det känns som om jag inte gjorde annat än åt på den här utflykten, vilket absolut inte är sant. Nu tror jag att vi väntar med vägningen ett tag ändå, för säkerhets skull. På hemvägen fick jag göra som Vanliga Människor gör och köpa mig en submarine-macka, det fanns inte något bättre att tillgå. Första gången jag åt en portion bröd på en månad. Och det var gott, annat kan jag inte säga!
Vad jag ska hitta på för kul nu framöver vet jag faktiskt inte. Det var den här konserten och tillhörande skutt i Malmö som var den stora, sedan länge efterlängtade händelsen.
Nu väntar vi mest på våren. Och vägen är så hal att man inte ens kan ta promenader.
Sedan har jag varit ute och svirat, som det heter. Äh, inte så farligt, bara en resa åt sydliga nejder, dvs Malmö och Köpenhamn. Det var mycket roligt, jag åt mycket gott och ganska så nyttigt ändå. Däremot kunde jag halvt sorgset, halvt triumferande konstatera att pommes frites har förlorat sin tjusning. Jag trodde att det skulle bli hur gott som helst efter denna stenhårda avhållsamhet. Istället märkte jag att det inte smakade något särskilt alls på hela taget. Och sedan låg pommesen helt enkelt kvar på tallriken ...
Det känns som om jag inte gjorde annat än åt på den här utflykten, vilket absolut inte är sant. Nu tror jag att vi väntar med vägningen ett tag ändå, för säkerhets skull. På hemvägen fick jag göra som Vanliga Människor gör och köpa mig en submarine-macka, det fanns inte något bättre att tillgå. Första gången jag åt en portion bröd på en månad. Och det var gott, annat kan jag inte säga!
Vad jag ska hitta på för kul nu framöver vet jag faktiskt inte. Det var den här konserten och tillhörande skutt i Malmö som var den stora, sedan länge efterlängtade händelsen.
Nu väntar vi mest på våren. Och vägen är så hal att man inte ens kan ta promenader.
måndag 25 januari 2010
Kontrollbehov, regler och principer ...
Aftonbladet har idag en artikel om kontrollbehov och regler när det gäller mat.
Jag vet inte om jag känner igen mig i det där. Delvis, kanske. Jag håller också med artikeln - delvis. Men inte alldeles. Själv äter jag alltså enligt lågkolhdyratprincipen, dvs jag undviker mjöl, socker, ris, pasta och potatis, ja allt som innehåller en alltför stor procentandel kolhydrater. Med "undvika" menas dock inte att jag får ångest om jag får i mig litegrann. Jag tänker inte leva resten av livet utan riktigt bröd, men jag har insett att det får räknas till lyxmaten och inte basmaten för mig. Däremot tycker jag att det är helt OK att reda av såsen med någon matsked mjöl eller ha en tesked socker i kinamaten. Det rör sig ju om små mängder.
Varför gör jag så här då? Jo, för jag tror inte längre att detta är bra mat för mig. Jag vill först och främst äta nyttigt (och gott, naturligtvis). Att jag går ner i vikt av det här ser jag som ett hälsotecken. Om jag varit tvungen att äta ohälsosamt för att gå ner i vikt, hade jag föredragit att väga som jag gör. Jag tror att jag motverkar mina anlag för diabetes genom att undvika stärkelse. Jag tycker själv att jag mår bra av den här dieten - magen är lugn, jag har inga konstiga sug efter något, jag blir mätt på små portioner. Det enda som mår dåligt är plånboken, eftersom sådan här mat är ganska dyr.
När mitt äldsta barn nyligen fyllde år, åt jag däremot prinsesstårta som alla andra. Det var gott, jättegott faktiskt. Men det räckte med en bit. Det påverkade inte heller min viktnedgång den veckan.
Så man kan väl säga att jag lever efter någon slags regel när det gäller mat, även om jag föredrar att kalla de en grundprincip istället. Sådana där konstiga regler som att man-får-aldrig-ta-mer-än-en-portion eller man-får-inte-äta-upp-hela-portionen eller man-får-inte-äta-viss-sorts-mat-efter-ett-visst-klockslag gör mig bara trött. Hur orkar folk! Ja, där håller jag med boken som redovisas i artikeln. Det är att slösa energi på fel sak.
Däremot håller jag inte helt med om att det "bara" är att arbeta bort en viss ovana, såsom att alltid ta emot bullen och alltid äta upp hela även om man inte är hungrig. Själv är jag uppfostrad sedan späd barndom att alltid äta upp allting som ligger på tallriken. Så det gör jag. Jag har väldigt svårt för att låta bli, särskilt om jag är hemma och själv har lagt för mig av maten. Det känns som en skyldighet att äta allting. Jag har kommit fram till att det är enklare att ta små portioner än att försöka arbeta bort den vanan. Däremot agerar jag inte längre soptunna, dvs jag sätter inte i mig alla rester från familjens gemensamma måltid för att "inget ska förfaras" ...
Men det är alltså det här med psykologin bakom ätandet. Det finns en orsak till varför man äter för mycket, som jag nu redan sagt några gånger. Den kan vara väldigt djupt liggande. Antingen vill man vara överviktig, eller också vill man äta. Mat kan innebära stor trygghet. Det är motsatsen till nöd och svält, och varje gång man känner sig hotad eller jagad på något vis, stoppar man i sig mat. Då blir man genast lugnare.
Det kan också vara så att man vill vara överviktig för att slippa ta itu med något annat problem, t ex en trasslig relation. Är man tjock kan man alltid skylla på det. Man blir osynlig när man är tjock, det vet alla som varit det. Fetman blir, bokstavligt talat, en skyddsdräkt mot omvärlden.
Jag tror alltså att man måste gå till botten med de här känslorna när man ska börja gå ner i vikt. Naturligtvis gör man inte medvetet som ovan, men man gör det omedvetet. Men det finns ett skäl, någonstans finns det ett skäl. Om ett beteende inte lönar sig på något plan, gör man det inte. Inte en chans.
Att jobba med detta är inte särskilt lätt och går inte på två minuter. Ett sätt är att ta penna och papper och börja skriva ner hur man tror att framtiden kommer att se ut. Var är jag om tio år om jag inte går ner i vikt? Själv kom jag fram till att jag inte är där jag är nu ... utan då är jag inte bara tio år äldre, utan också tio år bittrare, sjukare och ledsnare.
Det var en nyttig tankeövning - gör man ingenting, får man ändå inte stanna här i "tryggheten". Då är man redan på väg ... åt fel håll.
/"A Virgin Like You", The Ark
Jag vet inte om jag känner igen mig i det där. Delvis, kanske. Jag håller också med artikeln - delvis. Men inte alldeles. Själv äter jag alltså enligt lågkolhdyratprincipen, dvs jag undviker mjöl, socker, ris, pasta och potatis, ja allt som innehåller en alltför stor procentandel kolhydrater. Med "undvika" menas dock inte att jag får ångest om jag får i mig litegrann. Jag tänker inte leva resten av livet utan riktigt bröd, men jag har insett att det får räknas till lyxmaten och inte basmaten för mig. Däremot tycker jag att det är helt OK att reda av såsen med någon matsked mjöl eller ha en tesked socker i kinamaten. Det rör sig ju om små mängder.
Varför gör jag så här då? Jo, för jag tror inte längre att detta är bra mat för mig. Jag vill först och främst äta nyttigt (och gott, naturligtvis). Att jag går ner i vikt av det här ser jag som ett hälsotecken. Om jag varit tvungen att äta ohälsosamt för att gå ner i vikt, hade jag föredragit att väga som jag gör. Jag tror att jag motverkar mina anlag för diabetes genom att undvika stärkelse. Jag tycker själv att jag mår bra av den här dieten - magen är lugn, jag har inga konstiga sug efter något, jag blir mätt på små portioner. Det enda som mår dåligt är plånboken, eftersom sådan här mat är ganska dyr.
När mitt äldsta barn nyligen fyllde år, åt jag däremot prinsesstårta som alla andra. Det var gott, jättegott faktiskt. Men det räckte med en bit. Det påverkade inte heller min viktnedgång den veckan.
Så man kan väl säga att jag lever efter någon slags regel när det gäller mat, även om jag föredrar att kalla de en grundprincip istället. Sådana där konstiga regler som att man-får-aldrig-ta-mer-än-en-portion eller man-får-inte-äta-upp-hela-portionen eller man-får-inte-äta-viss-sorts-mat-efter-ett-visst-klockslag gör mig bara trött. Hur orkar folk! Ja, där håller jag med boken som redovisas i artikeln. Det är att slösa energi på fel sak.
Däremot håller jag inte helt med om att det "bara" är att arbeta bort en viss ovana, såsom att alltid ta emot bullen och alltid äta upp hela även om man inte är hungrig. Själv är jag uppfostrad sedan späd barndom att alltid äta upp allting som ligger på tallriken. Så det gör jag. Jag har väldigt svårt för att låta bli, särskilt om jag är hemma och själv har lagt för mig av maten. Det känns som en skyldighet att äta allting. Jag har kommit fram till att det är enklare att ta små portioner än att försöka arbeta bort den vanan. Däremot agerar jag inte längre soptunna, dvs jag sätter inte i mig alla rester från familjens gemensamma måltid för att "inget ska förfaras" ...
Men det är alltså det här med psykologin bakom ätandet. Det finns en orsak till varför man äter för mycket, som jag nu redan sagt några gånger. Den kan vara väldigt djupt liggande. Antingen vill man vara överviktig, eller också vill man äta. Mat kan innebära stor trygghet. Det är motsatsen till nöd och svält, och varje gång man känner sig hotad eller jagad på något vis, stoppar man i sig mat. Då blir man genast lugnare.
Det kan också vara så att man vill vara överviktig för att slippa ta itu med något annat problem, t ex en trasslig relation. Är man tjock kan man alltid skylla på det. Man blir osynlig när man är tjock, det vet alla som varit det. Fetman blir, bokstavligt talat, en skyddsdräkt mot omvärlden.
Jag tror alltså att man måste gå till botten med de här känslorna när man ska börja gå ner i vikt. Naturligtvis gör man inte medvetet som ovan, men man gör det omedvetet. Men det finns ett skäl, någonstans finns det ett skäl. Om ett beteende inte lönar sig på något plan, gör man det inte. Inte en chans.
Att jobba med detta är inte särskilt lätt och går inte på två minuter. Ett sätt är att ta penna och papper och börja skriva ner hur man tror att framtiden kommer att se ut. Var är jag om tio år om jag inte går ner i vikt? Själv kom jag fram till att jag inte är där jag är nu ... utan då är jag inte bara tio år äldre, utan också tio år bittrare, sjukare och ledsnare.
Det var en nyttig tankeövning - gör man ingenting, får man ändå inte stanna här i "tryggheten". Då är man redan på väg ... åt fel håll.
Here we go again
When every direction leads to pain
And the one left I know
Is the one that I’m most certain
I don't want to go
/"A Virgin Like You", The Ark
söndag 24 januari 2010
Veckan som kommer
... ska jag iväg på lite galejs. Lite rajtantajtan. Då, tänkte jag först, skulle jag tillåta mig själv att lugnt äta det som står till buds och inte bråka om några kolhydrater hit eller dit.
Det blir kanske wienerbröd, med choklad på såklart. Tyvärr känns det just nu inte så lockande. Ett halvt wienerbröd, kanske? Nja, vi får se.
Igår simmade jag 800 meter och det kändes väldigt skönt. Dock undrar jag varför jordens alla skrikiga, hänsynslösa ungar alltid måste samlas just i badhus. Det var ett himla liv därinne. Men, men ... spela roll. Jag simmade i alla fall, och tänkte på att jag måste skaffa mig en ny baddräkt för den gamla är helt enkelt utsliten. Vad roligt det ska bli! Fast just nu ändrar jag form ganska fort, så vilken storlek ska man välja? Vilken modell? Dvs jag hamnar snart i situationen att jag KAN välja, och inte bara måste ta den-som-finns-i-den-här-storleken. (Den där svarta, med "slankande" ränder.) Resten av familjen försvann bland vattenrutschbanor och ångbastugrottor. Trots alla skriken var det en jätteskön utflykt. Jag är ledsen över att vi bor så långt från alla badpalats och träningsställen, det är många mil att köra nästan oavsett vilken aktivitet man väljer förutom promenader ... Själv älskar jag styrketräning i någon fin lokal med häftig musik och många speglar. Det är nästan som att besöka en lekplats, fast för vuxna. Ibland tänker jag att det skulle varit lättare om man bott inne i stan och haft nära till simhallen, styrketräningen och bowlingen ... jag menar, de här aktiviteterna är ju KUL, helt oavsett att de är nyttiga och så. Men, men, det är som det är och det finns ju fördelar med att bo som vi gör också. Till våren ska jag hänga med mer på fler kajakturer. Det är väldigt härligt att glida fram en stilla sommarkväll i en havskajak - särskilt när man kan krångla sig i och ur sittbrunnen också utan att fastna.
Efteråt hamnade vi på McDonald's. Så här lowcarbar man sig genom ett McDonaldsbesök: Köp den största hamburgaren och en side salad till det, samt en mjölk eller mineralvatten. Använd salladsbesticken och skrapa bort allt bröd från hamburgaren. Ät resten och låtsas att du inte märker att de hällt socker i dressingen. Väldigt gott var det i alla fall! Jag ser förresten fram mot att Big Tasty återkommer på menyn.
Det konstiga är att man blir mättare om man äter hamburgaren utan bröd, än med.
Det blir kanske wienerbröd, med choklad på såklart. Tyvärr känns det just nu inte så lockande. Ett halvt wienerbröd, kanske? Nja, vi får se.
Igår simmade jag 800 meter och det kändes väldigt skönt. Dock undrar jag varför jordens alla skrikiga, hänsynslösa ungar alltid måste samlas just i badhus. Det var ett himla liv därinne. Men, men ... spela roll. Jag simmade i alla fall, och tänkte på att jag måste skaffa mig en ny baddräkt för den gamla är helt enkelt utsliten. Vad roligt det ska bli! Fast just nu ändrar jag form ganska fort, så vilken storlek ska man välja? Vilken modell? Dvs jag hamnar snart i situationen att jag KAN välja, och inte bara måste ta den-som-finns-i-den-här-storleken. (Den där svarta, med "slankande" ränder.) Resten av familjen försvann bland vattenrutschbanor och ångbastugrottor. Trots alla skriken var det en jätteskön utflykt. Jag är ledsen över att vi bor så långt från alla badpalats och träningsställen, det är många mil att köra nästan oavsett vilken aktivitet man väljer förutom promenader ... Själv älskar jag styrketräning i någon fin lokal med häftig musik och många speglar. Det är nästan som att besöka en lekplats, fast för vuxna. Ibland tänker jag att det skulle varit lättare om man bott inne i stan och haft nära till simhallen, styrketräningen och bowlingen ... jag menar, de här aktiviteterna är ju KUL, helt oavsett att de är nyttiga och så. Men, men, det är som det är och det finns ju fördelar med att bo som vi gör också. Till våren ska jag hänga med mer på fler kajakturer. Det är väldigt härligt att glida fram en stilla sommarkväll i en havskajak - särskilt när man kan krångla sig i och ur sittbrunnen också utan att fastna.
Efteråt hamnade vi på McDonald's. Så här lowcarbar man sig genom ett McDonaldsbesök: Köp den största hamburgaren och en side salad till det, samt en mjölk eller mineralvatten. Använd salladsbesticken och skrapa bort allt bröd från hamburgaren. Ät resten och låtsas att du inte märker att de hällt socker i dressingen. Väldigt gott var det i alla fall! Jag ser förresten fram mot att Big Tasty återkommer på menyn.
Det konstiga är att man blir mättare om man äter hamburgaren utan bröd, än med.
fredag 22 januari 2010
Varför är man överviktig?
Så här är det: övervikt beror på att man äter för mycket.
Punkt slut. Eller nej, inte alls punkt slut här. Det är bara början. Nu borde jag skriva "... och rör sig för lite" men det skriver jag inte. Inte än.
Det naturliga för en människa är att vara normalviktig. Om man motionerar hårt, måste man äta mycket, för annars känner man sig trött och eländig. Det pratas mycket om att aptiten ökar av mycket motion. För somliga är detta ett bekymmer - varför då, kan man ju undra, det är ju bara ett bevis på att något i en fungerar som det faktiskt var tänkt från början. Man hoppas förstås att naturen ska göra ett undantag och börja tulla av fettreserverna tills de är "lagom", istället för att lura en att äta mer. Men det naturliga är att ett större energiuttag lockar en till ett större energiintag, det är ju helt logiskt.
Så ... är det då inte ganska logiskt att ett sänkt energiuttag då skulle minska ens aptit? Jo. Det borde ju vara så. Men den kära naturen vet också att det kan komma svältperioder, för det har det historiskt sett ofta gjort, och därför lagrar den överflödsenergi som fett istället för att stänga av aptiten, dvs ätandet. Den som spar, han har. Men vilda djur blir inte smällfeta (om de inte är sälar, för de ska vara smällfeta) även om de har aldrig så god tillgång till mat. En kossa kan ha obegränsad tillgång på bete utan att bli överviktig. Hon kompenserar inte besöket på klöverängen med en joggingtur runt hagen. Lejonen börjar inte motionera hårdare bara för att de haft en sagolik tur med zebrajakten ett tag. De blir "välfödda", inte feta. Så, som jag ser är det faktiskt skillnad på att lägga på sig lite extrafett för sämre tider, och att bli så överviktig att det blir en plåga för en. Det förstnämnda är naturligt, det sistnämnda är inte alls naturligt. Det är ju enbart till nackdel för en att släpa runt med så mycket extravikt att lederna tar stryk, det kan ju inte direkt vara naturens mening.
Svaret på varför det ändå blir så, måste ju vara att vi äter fel mat, och rör oss för lite. Men jag tror inte att man kan kompensera en felaktig kost med överdrivet motionerande. Man blir kanske smalare för stunden, men man löser inga problem på sikt. Kroppen tar ändå stryk av den dåliga kosten, och i samma stund man slutar hårdmotionera - för det måste man någon gång - återkommer övervikten.
Jag tror också att det finns en slags lägstanivå för fysisk aktivitet som man bör komma över för att må bra, fysiskt och psykiskt. Kroppen är ju byggd för rörelse och aktivitet. Det är väl klart att man måste röra på sig. Men hur mycket? Det finns alltså överviktiga som rör på sig hyfsat mycket, t ex tar långa promenader varje dag, och medicinskt sett mår de därför mycket bättre än en smal person som inte motionerar alls. Men de är överviktiga - för de äter för mycket av fel sorts mat. Jag tror inte att lösningen för sådana personer är att börja flåsträna på löpband istället för att promenera någon timme om dagen med lilla vovven. De måste se till vad de äter.
Och framför allt varför de äter.
Varför äter en människa fel, när hon samtidigt motionerar lagom mycket och är hur motiverad som helst till att gå ner i vikt? Varför, varför? Jag skrev just att den direkta orsaken till fetma är att man äter fel, och då tror alla att vi fixar problemet genom att börja äta rätt. Men vore det så lätt, skulle all bantning vara jättelätt.
Jag kan ju titta på mig själv, eller också kan jag uppsöka någon slumpvis utvald bantarblogg. Det vimlar av dem på nätet. Om bloggen är äldre än min, brukar segervittringarna rätt snart blandas upp med "oj, ingen bra helg" och "orkade inte bry mig den här gången, det blev en stor portion glass" och "nu måste jag skärpa mig!" och liknande.
Jag tänker inte sitta här och hånle åt detta, för jag vet exakt hur det är. Been there, done that, bought the bigger T-shirt. Men jag vet vad sådana kommentarer tyder på. Tyvärr vet jag också hur det förmodligen kommer att sluta. Efter någon eller några månaders fåfäng kamp, då de stora och väl genomtänkta ambitionerna svalnar av och drunknar i vardagens hundratusen andra ärenden, tystnar bloggen. En tid senare återkommer den, och då väger bloggaren inte sällan mer än förra gången. Och säger att nu jävlar! Och så tar vi det igen ...
Jäpp, så har jag också gjort, även om jag inte bloggade om det. Nu bloggar jag, för att andra ska läsa och lära - förhoppningsvis av mina framgångar, men annars av mitt etthundrafjortonde misstag.
Det blir alltså ingen fettsnållinje här. Det blir inte ett maniskt vägande. Och framför allt blir det nu stor fokus på den mentala träningen. Jag har läst på, jag har djupanalyserat mig själv och jag har gått igenom hypnos. Hittills har allt fungerat perfekt, men det är å andra sidan lite tidigt att uttala sig efter tre veckor. Å andra sidan tvivlar jag inte på metodernas riktighet. Går det illa, har jag helt enkelt inte bearbetat mig själv färdigt. (Nej, det går naturligtvis inte illa! Inte ska man ge sig in på något om man inte på tror på det man gör!)
Så här är det: om man börjar göra "avsteg", om man känner att man inte "orkar", om man "glömmer av sig" eller inte "hinner", eller rentav själv känner att motivationen och viljestyrkan sviktar - då är man inte med på projektet till 100%. Då finns det en bit av en själv som stretar emot, och som förmodligen vinner även den här gången.
Jag ska nu ta ett exempel som jag nyligen skrev i min andra blogg, så här upprepar jag mig lite:
Anta att du tycker att en viss chokladsort är fullkomligt oemotståndlig. Du måste uppbåda allt vad viljestyrka du har för att inte äta, eller för att äta bara en liten bit - ja, du vet. Om bara inte den där chokladen fanns, skulle det ju gå lättare. Säger du. Och om du inte medvetet kämpar emot, slinker chokladbitarna ner innan du vet ordet av.
Hopplöst!
En dag befinner du dig inne i en fin liten godisaffär, där det står en glad och stolt tant bakom disken. Och framför näsan på dig ligger den där chokladen. Tyvärr har du inga pengar på dig ... och så vänder tanten ryggen till och blir upptagen av något annat.
Vad gör du? Sveper du åt dig det du kan av lala'n och flyr ut innan hon upptäcker dig? Ja, om du saknar moral. Men de flesta normala människor stjäler faktiskt inte. De flesta människor kommer faktiskt inte på tanken. Och det spelar ingen roll hur "oemotståndlig" du tycker att den där godbiten är, du tar den naturligtvis inte. Du har inte ens någon inre själskamp angående detta. Skulle du ha det, skulle du förmodligen komma fram till att det vore väldigt dumt att ta risken, och förresten drabbar det ju den stackars lilla tanten. Nej, det är fel att stjäla. Men du behöver som sagt inte ta det resonemanget med dig själv, det är liksom redan gjort för länge sedan. Istället går du ut och svär över att du glömde pengarna.
Ingen kan väl påstå att det var någon viljestyrka inblandad i det. Och ursäkter som att "det är mänskligt att göra ett avsteg" eller "jag tänkte mig inte för" eller "jag orkade inte låta bli" (!) skulle ju bara vara skrattretande fåniga.
I det här fallet handlar det alltså om att man är så hundraprocentigt inställd på att vara ärlig och hederlig, att det inte ens är svårt att låta bli att stjäla. Är man lika hundraprocentigt inställd på att gå ner i vikt, är det ju inte särskilt svårt att hålla sig till den uppgjorda planen, eller hur? Det går av sig självt. Det är dit man måste sträva när man vill gå ner i vikt, och märker man att det är svårt, har man något man måste ta itu med. Jag tror inte att det är mödan värt att bita ihop och kämpa - det går kanske, man når kanske viktmålet, men förr eller senare lär man ju få tillbaka övervikten. Eller också dömer man sig till livslång kamp och hur roligt låter det då?
Jag har varit med om ett par förskräckligt stressande och jobbiga situationer under den här veckan. Jag kände ändå ingen lust att äta något. Häromdagen bakade jag, på begäran, kanelbullar. Ingenting doftar väl härligare än nybakade kanelbullar? Jag stod och plockade ihop dem efter gräddningen och var dessutom grymt hungrig, men jag hade ingen lust att smaka utan lagade en riktig kvällsmat istället. Jag hoppas att den här förändringen är beständig i mig nu, så att mitt nervösa, tankspridda stressätande inte återkommer längre fram. Just nu är det så borta att jag inte ens minns hur det kändes. Jag vet bara att jag tusentals gånger har slängt mig över mat och skyfflat i mig alldeles för stora portioner - "för att det är gott" som jag alltid sagt, men det handlar inte om att det är gott. Jag tycker fortfarande att chips är gott, men det är ju inte samma sak som att jag måste äta det.
Detta är inget skryt om hur himla duktig jag är. Det handlar alltså inte om att vara duktig, utan om att jobba med rätt problem. Jag har kanske trettio kilo till att gå ner, och ska vartenda ett av dem vara en kamp, kan jag ju lika gärna ge upp med en gång.
Är hungrig. Dags att fika. Vad jag ska trolla fram för kvällsmat vet jag ännu inte - suck - men jag tror att det kan bli tacos. Det är jättebra, för resten av familjen äter det med tortillas, och jag äter utan och alla blir glada.
Punkt slut. Eller nej, inte alls punkt slut här. Det är bara början. Nu borde jag skriva "... och rör sig för lite" men det skriver jag inte. Inte än.
Det naturliga för en människa är att vara normalviktig. Om man motionerar hårt, måste man äta mycket, för annars känner man sig trött och eländig. Det pratas mycket om att aptiten ökar av mycket motion. För somliga är detta ett bekymmer - varför då, kan man ju undra, det är ju bara ett bevis på att något i en fungerar som det faktiskt var tänkt från början. Man hoppas förstås att naturen ska göra ett undantag och börja tulla av fettreserverna tills de är "lagom", istället för att lura en att äta mer. Men det naturliga är att ett större energiuttag lockar en till ett större energiintag, det är ju helt logiskt.
Så ... är det då inte ganska logiskt att ett sänkt energiuttag då skulle minska ens aptit? Jo. Det borde ju vara så. Men den kära naturen vet också att det kan komma svältperioder, för det har det historiskt sett ofta gjort, och därför lagrar den överflödsenergi som fett istället för att stänga av aptiten, dvs ätandet. Den som spar, han har. Men vilda djur blir inte smällfeta (om de inte är sälar, för de ska vara smällfeta) även om de har aldrig så god tillgång till mat. En kossa kan ha obegränsad tillgång på bete utan att bli överviktig. Hon kompenserar inte besöket på klöverängen med en joggingtur runt hagen. Lejonen börjar inte motionera hårdare bara för att de haft en sagolik tur med zebrajakten ett tag. De blir "välfödda", inte feta. Så, som jag ser är det faktiskt skillnad på att lägga på sig lite extrafett för sämre tider, och att bli så överviktig att det blir en plåga för en. Det förstnämnda är naturligt, det sistnämnda är inte alls naturligt. Det är ju enbart till nackdel för en att släpa runt med så mycket extravikt att lederna tar stryk, det kan ju inte direkt vara naturens mening.
Svaret på varför det ändå blir så, måste ju vara att vi äter fel mat, och rör oss för lite. Men jag tror inte att man kan kompensera en felaktig kost med överdrivet motionerande. Man blir kanske smalare för stunden, men man löser inga problem på sikt. Kroppen tar ändå stryk av den dåliga kosten, och i samma stund man slutar hårdmotionera - för det måste man någon gång - återkommer övervikten.
Jag tror också att det finns en slags lägstanivå för fysisk aktivitet som man bör komma över för att må bra, fysiskt och psykiskt. Kroppen är ju byggd för rörelse och aktivitet. Det är väl klart att man måste röra på sig. Men hur mycket? Det finns alltså överviktiga som rör på sig hyfsat mycket, t ex tar långa promenader varje dag, och medicinskt sett mår de därför mycket bättre än en smal person som inte motionerar alls. Men de är överviktiga - för de äter för mycket av fel sorts mat. Jag tror inte att lösningen för sådana personer är att börja flåsträna på löpband istället för att promenera någon timme om dagen med lilla vovven. De måste se till vad de äter.
Och framför allt varför de äter.
Varför äter en människa fel, när hon samtidigt motionerar lagom mycket och är hur motiverad som helst till att gå ner i vikt? Varför, varför? Jag skrev just att den direkta orsaken till fetma är att man äter fel, och då tror alla att vi fixar problemet genom att börja äta rätt. Men vore det så lätt, skulle all bantning vara jättelätt.
Jag kan ju titta på mig själv, eller också kan jag uppsöka någon slumpvis utvald bantarblogg. Det vimlar av dem på nätet. Om bloggen är äldre än min, brukar segervittringarna rätt snart blandas upp med "oj, ingen bra helg" och "orkade inte bry mig den här gången, det blev en stor portion glass" och "nu måste jag skärpa mig!" och liknande.
Jag tänker inte sitta här och hånle åt detta, för jag vet exakt hur det är. Been there, done that, bought the bigger T-shirt. Men jag vet vad sådana kommentarer tyder på. Tyvärr vet jag också hur det förmodligen kommer att sluta. Efter någon eller några månaders fåfäng kamp, då de stora och väl genomtänkta ambitionerna svalnar av och drunknar i vardagens hundratusen andra ärenden, tystnar bloggen. En tid senare återkommer den, och då väger bloggaren inte sällan mer än förra gången. Och säger att nu jävlar! Och så tar vi det igen ...
Jäpp, så har jag också gjort, även om jag inte bloggade om det. Nu bloggar jag, för att andra ska läsa och lära - förhoppningsvis av mina framgångar, men annars av mitt etthundrafjortonde misstag.
Det blir alltså ingen fettsnållinje här. Det blir inte ett maniskt vägande. Och framför allt blir det nu stor fokus på den mentala träningen. Jag har läst på, jag har djupanalyserat mig själv och jag har gått igenom hypnos. Hittills har allt fungerat perfekt, men det är å andra sidan lite tidigt att uttala sig efter tre veckor. Å andra sidan tvivlar jag inte på metodernas riktighet. Går det illa, har jag helt enkelt inte bearbetat mig själv färdigt. (Nej, det går naturligtvis inte illa! Inte ska man ge sig in på något om man inte på tror på det man gör!)
Så här är det: om man börjar göra "avsteg", om man känner att man inte "orkar", om man "glömmer av sig" eller inte "hinner", eller rentav själv känner att motivationen och viljestyrkan sviktar - då är man inte med på projektet till 100%. Då finns det en bit av en själv som stretar emot, och som förmodligen vinner även den här gången.
Jag ska nu ta ett exempel som jag nyligen skrev i min andra blogg, så här upprepar jag mig lite:
Anta att du tycker att en viss chokladsort är fullkomligt oemotståndlig. Du måste uppbåda allt vad viljestyrka du har för att inte äta, eller för att äta bara en liten bit - ja, du vet. Om bara inte den där chokladen fanns, skulle det ju gå lättare. Säger du. Och om du inte medvetet kämpar emot, slinker chokladbitarna ner innan du vet ordet av.
Hopplöst!
En dag befinner du dig inne i en fin liten godisaffär, där det står en glad och stolt tant bakom disken. Och framför näsan på dig ligger den där chokladen. Tyvärr har du inga pengar på dig ... och så vänder tanten ryggen till och blir upptagen av något annat.
Vad gör du? Sveper du åt dig det du kan av lala'n och flyr ut innan hon upptäcker dig? Ja, om du saknar moral. Men de flesta normala människor stjäler faktiskt inte. De flesta människor kommer faktiskt inte på tanken. Och det spelar ingen roll hur "oemotståndlig" du tycker att den där godbiten är, du tar den naturligtvis inte. Du har inte ens någon inre själskamp angående detta. Skulle du ha det, skulle du förmodligen komma fram till att det vore väldigt dumt att ta risken, och förresten drabbar det ju den stackars lilla tanten. Nej, det är fel att stjäla. Men du behöver som sagt inte ta det resonemanget med dig själv, det är liksom redan gjort för länge sedan. Istället går du ut och svär över att du glömde pengarna.
Ingen kan väl påstå att det var någon viljestyrka inblandad i det. Och ursäkter som att "det är mänskligt att göra ett avsteg" eller "jag tänkte mig inte för" eller "jag orkade inte låta bli" (!) skulle ju bara vara skrattretande fåniga.
I det här fallet handlar det alltså om att man är så hundraprocentigt inställd på att vara ärlig och hederlig, att det inte ens är svårt att låta bli att stjäla. Är man lika hundraprocentigt inställd på att gå ner i vikt, är det ju inte särskilt svårt att hålla sig till den uppgjorda planen, eller hur? Det går av sig självt. Det är dit man måste sträva när man vill gå ner i vikt, och märker man att det är svårt, har man något man måste ta itu med. Jag tror inte att det är mödan värt att bita ihop och kämpa - det går kanske, man når kanske viktmålet, men förr eller senare lär man ju få tillbaka övervikten. Eller också dömer man sig till livslång kamp och hur roligt låter det då?
Jag har varit med om ett par förskräckligt stressande och jobbiga situationer under den här veckan. Jag kände ändå ingen lust att äta något. Häromdagen bakade jag, på begäran, kanelbullar. Ingenting doftar väl härligare än nybakade kanelbullar? Jag stod och plockade ihop dem efter gräddningen och var dessutom grymt hungrig, men jag hade ingen lust att smaka utan lagade en riktig kvällsmat istället. Jag hoppas att den här förändringen är beständig i mig nu, så att mitt nervösa, tankspridda stressätande inte återkommer längre fram. Just nu är det så borta att jag inte ens minns hur det kändes. Jag vet bara att jag tusentals gånger har slängt mig över mat och skyfflat i mig alldeles för stora portioner - "för att det är gott" som jag alltid sagt, men det handlar inte om att det är gott. Jag tycker fortfarande att chips är gott, men det är ju inte samma sak som att jag måste äta det.
Detta är inget skryt om hur himla duktig jag är. Det handlar alltså inte om att vara duktig, utan om att jobba med rätt problem. Jag har kanske trettio kilo till att gå ner, och ska vartenda ett av dem vara en kamp, kan jag ju lika gärna ge upp med en gång.
Är hungrig. Dags att fika. Vad jag ska trolla fram för kvällsmat vet jag ännu inte - suck - men jag tror att det kan bli tacos. Det är jättebra, för resten av familjen äter det med tortillas, och jag äter utan och alla blir glada.
I vågens namn
Ett annat, närliggande misstag är det där med vågen. Jag brukade väga mig varje dag, i synnerhet när jag var inne i bantningsperioder. Jag hade järnkoll på vartenda hekto. Min ursäkt var att det annars barkade åt skogen fortare än kvickt. Jo, för det misstaget hade jag också begått. Struntade i att väga mig, åt "det jag kände för" - hade hört om någon som gjort så och gått ner sju kilo på ögonblicket. Själv gick jag UPP sju kilo på ögonblicket. Enda sättet för mig var att kolla vikten vareviga dag. Jag trodde att jag var tvungen att ha den kontrollen. Ja, jag var tvungen att ha den kontrollen.
Men ... vänta lite, vadå kontroll? Över vem och över vad? Ville jag gå ner i vikt eller ville jag inte?
Dagligt vägande har vissa nackdelar. Det är visserligen uppmuntrande när det går neråt, när man ser att något händer från dag till dag och man blir glad och inspirerad. Men det är f-n så nedslående när det står still, eller när man rentav går upp lite igen. Kroppen är ju ingen maskin, det går lite upp och lite ner, och ibland är man mer svullen än annars, och ibland måste vikten helt enkelt stå still ett tag för att man ska komma i balans. Man ser det ju på riktigt små barn. Ibland står de stilla i vikt- och längdkurvan, aptiten är sisådär, föräldrarna blir oroliga. Sedan börjar de plötsligt äta som galningar (alla som ammat känner till det här fenomenet) och kan inte få nog, och plötsligt blir de lite knubbigare. (Här blir vissa föräldrar oroliga igen.) Sedan drar de iväg på längden istället och blir smalare. Och så kommer en lugn period igen, och så vidare.
Vi vuxna har den längd vi har, och "ska" ju egentligen ha vuxit färdigt på tvären också, men det är väl inte så konstigt att en viktförändring i vuxen ålder också måste ske stegvis?
Så vågen kan skapa ångest, frustration och dessutom göra att man ger upp i förtid, eftersom "inget ändå händer". Dessutom blir man ju totalfixerad vid den. Den börjar styra ens humör. Men man kan ju inte ägna hela livet åt att väga sig ... Nu har jag begått detta misstag flera gånger, nu har jag lärt mig. Vägning idag eftersom jag började blogga, men nu får ni vänta ett bra tag på nästa siffra.
Men ... vänta lite, vadå kontroll? Över vem och över vad? Ville jag gå ner i vikt eller ville jag inte?
Dagligt vägande har vissa nackdelar. Det är visserligen uppmuntrande när det går neråt, när man ser att något händer från dag till dag och man blir glad och inspirerad. Men det är f-n så nedslående när det står still, eller när man rentav går upp lite igen. Kroppen är ju ingen maskin, det går lite upp och lite ner, och ibland är man mer svullen än annars, och ibland måste vikten helt enkelt stå still ett tag för att man ska komma i balans. Man ser det ju på riktigt små barn. Ibland står de stilla i vikt- och längdkurvan, aptiten är sisådär, föräldrarna blir oroliga. Sedan börjar de plötsligt äta som galningar (alla som ammat känner till det här fenomenet) och kan inte få nog, och plötsligt blir de lite knubbigare. (Här blir vissa föräldrar oroliga igen.) Sedan drar de iväg på längden istället och blir smalare. Och så kommer en lugn period igen, och så vidare.
Vi vuxna har den längd vi har, och "ska" ju egentligen ha vuxit färdigt på tvären också, men det är väl inte så konstigt att en viktförändring i vuxen ålder också måste ske stegvis?
Så vågen kan skapa ångest, frustration och dessutom göra att man ger upp i förtid, eftersom "inget ändå händer". Dessutom blir man ju totalfixerad vid den. Den börjar styra ens humör. Men man kan ju inte ägna hela livet åt att väga sig ... Nu har jag begått detta misstag flera gånger, nu har jag lärt mig. Vägning idag eftersom jag började blogga, men nu får ni vänta ett bra tag på nästa siffra.
Misstag är bra om man inte gör om dem
Man kan ju tycka att det är lite komiskt med någon som påbörjar sitt etthundrafjortonde viktminskningsförsök med den optimistiska ansatsen att den HÄR gången ska det gå.
Men ni vet ju vad man säger, man lär sig av misstagen.
Jag ska inte påstå att det inte har gått förut. Det går nästan alltid. En tid. Sedan vet alla vad som händer, man överger den strikta linjen och plötsligt är man tillbaka på ruta noll igen. (Ruta noll! Haha, I wish. Snarare "ruta 100", va?)
Men varför?
Att äta lowcarb- eller GI-mat passar mig bra. Jag mår bra av det, det är enkelt, jag älskar den här typen av mat. Man slipper vara hungrig, man slipper helvetet med lågt blodsocker. Jag har massvis med ärftliga anlag för diabetes och jag tror att jag är på väg dithän ... rättare sagt, jag var på väg dit med full fart innan jag lärde mig om GI och lowcarb. Håller jag mig bara till sådan mat, slipper jag blodsockersvajet och mår fint. Sådana där fettsnåla, kalorisnåla dieter funkar däremot inte alls för mig. Dels mår jag skit av dem, av redan nämnda anledningar, dels tycker jag att det är tråkig mat som smakar blä, dels blir jag vansinnigt hungrig om jag följer angivna portionsstorlekar. Dessutom blir jag tokig på allt mätande och vägande ... Sedan läste både jag och bättre hälften artiklar om lättmargariner som fick oss att kasta ut eländet ur huset för gott och i fortsättningen bara köpa smör och Bregott. Lättmargarin inte bara smakar plast, det är ju plast ... Nej, naturligt vill vi äta, ingen lightsmörja här inte.
Så fettsnåla linjen var ett av misstagen som jag inte tänker upprepa.
Men det absolut allra viktigaste är den där lilla mentala biten. Den som det talas förvånansvärt lite om, fast den för mig och säkert många många andra egentligen är det egentliga problemet. Varför äter man för mycket? Varför avbryter man viktbehandlingar som verkar fungera? Varför går så många upp igen när de väl gått ner?
Enkla svaret är ju att feta människor är så ointelligenta eller har så svag karaktär. Sånt snack är ju rent bullshit. Jag har träffat feta människor med skyhög IQ, och smala människor som varit helt blåsta. (Jodå, motsatsen existerar också, det ska vi inte förneka, så låt oss helt enkelt fastslå att det inte finns någon påvisbar koppling mellan intelligens och fetma.)
Karaktär och moral har inte heller med saken att göra - om man nu inte tror att allt här i livet handlar om vad man väger. Men det finns rötägg och helgon i alla viktklasser.
Lathet då? Nå, det finns alltså människor som jobbar hårt, håller snyggt omkring sig, engagerar sig i alla möjliga projekt och överhuvudtaget är mycket aktiva - och ändå är överviktiga. Är de lata? De motionerar kanske inte så mycket, men tyvärr är ju det där en ond cirkel också. Det ena ger det andra. Jag tänker på en tant som jag brukade möta om morgnarna när jag cyklade till skolan. Hon var så tjock att hon knappt kunde sitta på sin cykel. Hon kämpade och stånkade i både regn och motvind. Hennes dagliga cykeldos kan knappast ha varit mindre än fem-sex kilometer, och ändå blev hon inte direkt smalare med tiden.
Det går alltså inte att säga något generellt om feta människors läggning, förutom att de äter för mycket. Uppenbarligen är det ju så.
Vi kan i och för sig slå fast att det finns en fysisk faktor när det gäller ätande, och det är sockerberoende. Det är väldigt vanligt, har själv varit där. För mycket snabba kolhydrater kan ställa hungermekanismerna helt på huvudet. Man tror att man är hungrig fast man inte alls är det, man överproducerar insulin och gör därmed fettinlagringen mycket effektivare än den borde vara, man får begär efter mer och mer sötsaker. Många som tar sig ut den fällan löser sina viktproblem lätt som en plätt. Alla trillar inte dit på sockerberoende, precis som att alla som dricker vin inte blir alkoholister. Men många gör det. Problemet har blivit värre sedan fettskräcken bredde ut sig, för socker har fått ersätta fett som smakbärare i maten.
Men "sockerberoende" är inte heller enda svaret på varför det finns så många normalintelligenta, skötsamma och välmotiverade människor som väger för mycket och dessutom sabbar sina egna bantningsförsök gång på gång. De (läs: vi) har ett annat - mycket vanligt - problem som faktiskt måste lösas för att viktdrömmarna ska gå i uppfyllelse. Är det inte konstigt att man i allmänhet lägger så lite tid på det? Att många knappt förstår att det finns? Vi viftar bort det hela med "dålig karaktär", "lat", och "måste skärpa mig".
Detta är ytterligare ett av misstagen jag har begått för många gånger, så nu vill jag inte göra om det en gång till.
Jag fortsätter på temat i nästa inlägg.
Men ni vet ju vad man säger, man lär sig av misstagen.
Jag ska inte påstå att det inte har gått förut. Det går nästan alltid. En tid. Sedan vet alla vad som händer, man överger den strikta linjen och plötsligt är man tillbaka på ruta noll igen. (Ruta noll! Haha, I wish. Snarare "ruta 100", va?)
Men varför?
Att äta lowcarb- eller GI-mat passar mig bra. Jag mår bra av det, det är enkelt, jag älskar den här typen av mat. Man slipper vara hungrig, man slipper helvetet med lågt blodsocker. Jag har massvis med ärftliga anlag för diabetes och jag tror att jag är på väg dithän ... rättare sagt, jag var på väg dit med full fart innan jag lärde mig om GI och lowcarb. Håller jag mig bara till sådan mat, slipper jag blodsockersvajet och mår fint. Sådana där fettsnåla, kalorisnåla dieter funkar däremot inte alls för mig. Dels mår jag skit av dem, av redan nämnda anledningar, dels tycker jag att det är tråkig mat som smakar blä, dels blir jag vansinnigt hungrig om jag följer angivna portionsstorlekar. Dessutom blir jag tokig på allt mätande och vägande ... Sedan läste både jag och bättre hälften artiklar om lättmargariner som fick oss att kasta ut eländet ur huset för gott och i fortsättningen bara köpa smör och Bregott. Lättmargarin inte bara smakar plast, det är ju plast ... Nej, naturligt vill vi äta, ingen lightsmörja här inte.
Så fettsnåla linjen var ett av misstagen som jag inte tänker upprepa.
Men det absolut allra viktigaste är den där lilla mentala biten. Den som det talas förvånansvärt lite om, fast den för mig och säkert många många andra egentligen är det egentliga problemet. Varför äter man för mycket? Varför avbryter man viktbehandlingar som verkar fungera? Varför går så många upp igen när de väl gått ner?
Enkla svaret är ju att feta människor är så ointelligenta eller har så svag karaktär. Sånt snack är ju rent bullshit. Jag har träffat feta människor med skyhög IQ, och smala människor som varit helt blåsta. (Jodå, motsatsen existerar också, det ska vi inte förneka, så låt oss helt enkelt fastslå att det inte finns någon påvisbar koppling mellan intelligens och fetma.)
Karaktär och moral har inte heller med saken att göra - om man nu inte tror att allt här i livet handlar om vad man väger. Men det finns rötägg och helgon i alla viktklasser.
Lathet då? Nå, det finns alltså människor som jobbar hårt, håller snyggt omkring sig, engagerar sig i alla möjliga projekt och överhuvudtaget är mycket aktiva - och ändå är överviktiga. Är de lata? De motionerar kanske inte så mycket, men tyvärr är ju det där en ond cirkel också. Det ena ger det andra. Jag tänker på en tant som jag brukade möta om morgnarna när jag cyklade till skolan. Hon var så tjock att hon knappt kunde sitta på sin cykel. Hon kämpade och stånkade i både regn och motvind. Hennes dagliga cykeldos kan knappast ha varit mindre än fem-sex kilometer, och ändå blev hon inte direkt smalare med tiden.
Det går alltså inte att säga något generellt om feta människors läggning, förutom att de äter för mycket. Uppenbarligen är det ju så.
Vi kan i och för sig slå fast att det finns en fysisk faktor när det gäller ätande, och det är sockerberoende. Det är väldigt vanligt, har själv varit där. För mycket snabba kolhydrater kan ställa hungermekanismerna helt på huvudet. Man tror att man är hungrig fast man inte alls är det, man överproducerar insulin och gör därmed fettinlagringen mycket effektivare än den borde vara, man får begär efter mer och mer sötsaker. Många som tar sig ut den fällan löser sina viktproblem lätt som en plätt. Alla trillar inte dit på sockerberoende, precis som att alla som dricker vin inte blir alkoholister. Men många gör det. Problemet har blivit värre sedan fettskräcken bredde ut sig, för socker har fått ersätta fett som smakbärare i maten.
Men "sockerberoende" är inte heller enda svaret på varför det finns så många normalintelligenta, skötsamma och välmotiverade människor som väger för mycket och dessutom sabbar sina egna bantningsförsök gång på gång. De (läs: vi) har ett annat - mycket vanligt - problem som faktiskt måste lösas för att viktdrömmarna ska gå i uppfyllelse. Är det inte konstigt att man i allmänhet lägger så lite tid på det? Att många knappt förstår att det finns? Vi viftar bort det hela med "dålig karaktär", "lat", och "måste skärpa mig".
Detta är ytterligare ett av misstagen jag har begått för många gånger, så nu vill jag inte göra om det en gång till.
Jag fortsätter på temat i nästa inlägg.
Gott nytt år ...
Det är ju så trevligt att läsa bantningsbloggar så jag tror att jag ska köra litegrann jag med. Dessutom gillar jag bloggar som håller sig till sina teman, och min ordinarie blogg handlar ju inte alls om vikt och sånt ...
Jag tänkte att jag kanske kunde inspirera någon på det här viset. Antingen genom att jag lyckas (jo, men det gör jag såklart) eller också genom att jag misslyckas. Skadeglädjen är enda sanna glädjen, etc. Och det här med bantning och fitness och ALLT VAD DET HETER är ju en sådan jädrans djungel. Det är lite som religioner - man blandar och ger, varsågod, välj det som känns bäst.
Äckligt nog måste man väl börja med början, och det tar ju liiite emot att berätta om den. Jag menar, en offentlig blogg.
Men okej då, för den här gången. Efter x antal jojobantningar var jag tillbaka på toppen vid nyår. Blev förbannad, lovade mig själv att på nyårsdagen kör jag igång, no mercy. Pulver! Jäpp, pulver! Fast bara en kort tid, bara som en kickstart, för att komma ur ett destruktivt ätmönster, etc.
Efter nyårsaftons glada svullande visade vågen på årets första dag 101,8 kg. Hoppla. Inte så kul. Tangering av det gamla rekordet, nästan.
Men sedan blev det thaisoppor och chokladshakes i en vecka. Första dygnet var hemskt, tur att man hade motivationen på topp då. Jag var så hungrig när jag lade mig att jag inte kunde tänka på något annat än mat, på allt jag skulle äta när "kuren" var över. Men sedan gick det bättre, fast jag hade inte klarat mig om jag inte stödätit mellan sopporna. Käkade gurka som om det varit äpplen, åt tomater, burkchampinjoner och ost. Dessutom hade jag ju en hel jullovsledig familj hemma, så mat fick man ju laga i vanlig ordning. Jag trodde att det skulle bli jobbigt, men det underlättade faktiskt.
Efter en vecka kände jag att jag å ena sidan hade kunnat köra vidare i ytterligare sju dagar, för då började jag trivas med sopporna, men å andra sidan fanns det egentligen ingen stor anledning till det. Så jag gick in på det planerade LCHF-spåret och där är jag nu.
Dagens vägning: 96,1 kg. Finemangs, men nu anar jag att jag börjar komma till den där första "platån". Nu tror jag att jag ska hålla mig ifrån vågen rätt länge.
Jag har egentligen själv varit mycket skeptisk till pulverdieter, men nu kan jag ju inte säga annat än att taktiken verkade vara lyckad. Jag fick min rivstart, och istället för att återfå några av de avlagda kilona har jag fortsatt att gå ner. Något jag lade märke till under pulverveckan var att jag visserligen kunde bli väldigt hungrig mellan varven, men samtidigt inte besvärades det minsta av lågt blodsocker. Kroppen vande sig vid mindre portionsstorlekar. Det som stör mig mest är att det är en himla massa konstiga ingredienser i de här pulvren ... och sedan tror jag att man måste vara medveten om att de är just en start - inte en fortsättning.
En kopp Nutrilett Choklad med lite pepparmintsolja är för övrigt smaskens.
Jag tänkte att jag kanske kunde inspirera någon på det här viset. Antingen genom att jag lyckas (jo, men det gör jag såklart) eller också genom att jag misslyckas. Skadeglädjen är enda sanna glädjen, etc. Och det här med bantning och fitness och ALLT VAD DET HETER är ju en sådan jädrans djungel. Det är lite som religioner - man blandar och ger, varsågod, välj det som känns bäst.
Äckligt nog måste man väl börja med början, och det tar ju liiite emot att berätta om den. Jag menar, en offentlig blogg.
Men okej då, för den här gången. Efter x antal jojobantningar var jag tillbaka på toppen vid nyår. Blev förbannad, lovade mig själv att på nyårsdagen kör jag igång, no mercy. Pulver! Jäpp, pulver! Fast bara en kort tid, bara som en kickstart, för att komma ur ett destruktivt ätmönster, etc.
Efter nyårsaftons glada svullande visade vågen på årets första dag 101,8 kg. Hoppla. Inte så kul. Tangering av det gamla rekordet, nästan.
Men sedan blev det thaisoppor och chokladshakes i en vecka. Första dygnet var hemskt, tur att man hade motivationen på topp då. Jag var så hungrig när jag lade mig att jag inte kunde tänka på något annat än mat, på allt jag skulle äta när "kuren" var över. Men sedan gick det bättre, fast jag hade inte klarat mig om jag inte stödätit mellan sopporna. Käkade gurka som om det varit äpplen, åt tomater, burkchampinjoner och ost. Dessutom hade jag ju en hel jullovsledig familj hemma, så mat fick man ju laga i vanlig ordning. Jag trodde att det skulle bli jobbigt, men det underlättade faktiskt.
Efter en vecka kände jag att jag å ena sidan hade kunnat köra vidare i ytterligare sju dagar, för då började jag trivas med sopporna, men å andra sidan fanns det egentligen ingen stor anledning till det. Så jag gick in på det planerade LCHF-spåret och där är jag nu.
Dagens vägning: 96,1 kg. Finemangs, men nu anar jag att jag börjar komma till den där första "platån". Nu tror jag att jag ska hålla mig ifrån vågen rätt länge.
Jag har egentligen själv varit mycket skeptisk till pulverdieter, men nu kan jag ju inte säga annat än att taktiken verkade vara lyckad. Jag fick min rivstart, och istället för att återfå några av de avlagda kilona har jag fortsatt att gå ner. Något jag lade märke till under pulverveckan var att jag visserligen kunde bli väldigt hungrig mellan varven, men samtidigt inte besvärades det minsta av lågt blodsocker. Kroppen vande sig vid mindre portionsstorlekar. Det som stör mig mest är att det är en himla massa konstiga ingredienser i de här pulvren ... och sedan tror jag att man måste vara medveten om att de är just en start - inte en fortsättning.
En kopp Nutrilett Choklad med lite pepparmintsolja är för övrigt smaskens.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)