Jag vet inte om jag känner igen mig i det där. Delvis, kanske. Jag håller också med artikeln - delvis. Men inte alldeles. Själv äter jag alltså enligt lågkolhdyratprincipen, dvs jag undviker mjöl, socker, ris, pasta och potatis, ja allt som innehåller en alltför stor procentandel kolhydrater. Med "undvika" menas dock inte att jag får ångest om jag får i mig litegrann. Jag tänker inte leva resten av livet utan riktigt bröd, men jag har insett att det får räknas till lyxmaten och inte basmaten för mig. Däremot tycker jag att det är helt OK att reda av såsen med någon matsked mjöl eller ha en tesked socker i kinamaten. Det rör sig ju om små mängder.
Varför gör jag så här då? Jo, för jag tror inte längre att detta är bra mat för mig. Jag vill först och främst äta nyttigt (och gott, naturligtvis). Att jag går ner i vikt av det här ser jag som ett hälsotecken. Om jag varit tvungen att äta ohälsosamt för att gå ner i vikt, hade jag föredragit att väga som jag gör. Jag tror att jag motverkar mina anlag för diabetes genom att undvika stärkelse. Jag tycker själv att jag mår bra av den här dieten - magen är lugn, jag har inga konstiga sug efter något, jag blir mätt på små portioner. Det enda som mår dåligt är plånboken, eftersom sådan här mat är ganska dyr.
När mitt äldsta barn nyligen fyllde år, åt jag däremot prinsesstårta som alla andra. Det var gott, jättegott faktiskt. Men det räckte med en bit. Det påverkade inte heller min viktnedgång den veckan.
Så man kan väl säga att jag lever efter någon slags regel när det gäller mat, även om jag föredrar att kalla de en grundprincip istället. Sådana där konstiga regler som att man-får-aldrig-ta-mer-än-en-portion eller man-får-inte-äta-upp-hela-portionen eller man-får-inte-äta-viss-sorts-mat-efter-ett-visst-klockslag gör mig bara trött. Hur orkar folk! Ja, där håller jag med boken som redovisas i artikeln. Det är att slösa energi på fel sak.
Däremot håller jag inte helt med om att det "bara" är att arbeta bort en viss ovana, såsom att alltid ta emot bullen och alltid äta upp hela även om man inte är hungrig. Själv är jag uppfostrad sedan späd barndom att alltid äta upp allting som ligger på tallriken. Så det gör jag. Jag har väldigt svårt för att låta bli, särskilt om jag är hemma och själv har lagt för mig av maten. Det känns som en skyldighet att äta allting. Jag har kommit fram till att det är enklare att ta små portioner än att försöka arbeta bort den vanan. Däremot agerar jag inte längre soptunna, dvs jag sätter inte i mig alla rester från familjens gemensamma måltid för att "inget ska förfaras" ...
Men det är alltså det här med psykologin bakom ätandet. Det finns en orsak till varför man äter för mycket, som jag nu redan sagt några gånger. Den kan vara väldigt djupt liggande. Antingen vill man vara överviktig, eller också vill man äta. Mat kan innebära stor trygghet. Det är motsatsen till nöd och svält, och varje gång man känner sig hotad eller jagad på något vis, stoppar man i sig mat. Då blir man genast lugnare.
Det kan också vara så att man vill vara överviktig för att slippa ta itu med något annat problem, t ex en trasslig relation. Är man tjock kan man alltid skylla på det. Man blir osynlig när man är tjock, det vet alla som varit det. Fetman blir, bokstavligt talat, en skyddsdräkt mot omvärlden.
Jag tror alltså att man måste gå till botten med de här känslorna när man ska börja gå ner i vikt. Naturligtvis gör man inte medvetet som ovan, men man gör det omedvetet. Men det finns ett skäl, någonstans finns det ett skäl. Om ett beteende inte lönar sig på något plan, gör man det inte. Inte en chans.
Att jobba med detta är inte särskilt lätt och går inte på två minuter. Ett sätt är att ta penna och papper och börja skriva ner hur man tror att framtiden kommer att se ut. Var är jag om tio år om jag inte går ner i vikt? Själv kom jag fram till att jag inte är där jag är nu ... utan då är jag inte bara tio år äldre, utan också tio år bittrare, sjukare och ledsnare.
Det var en nyttig tankeövning - gör man ingenting, får man ändå inte stanna här i "tryggheten". Då är man redan på väg ... åt fel håll.
Here we go again
When every direction leads to pain
And the one left I know
Is the one that I’m most certain
I don't want to go
/"A Virgin Like You", The Ark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar