Misstag är bra om man inte gör om dem

Man kan ju tycka att det är lite komiskt med någon som påbörjar sitt etthundrafjortonde viktminskningsförsök med den optimistiska ansatsen att den HÄR gången ska det gå.

Men ni vet ju vad man säger, man lär sig av misstagen.

Jag ska inte påstå att det inte har gått förut. Det går nästan alltid. En tid. Sedan vet alla vad som händer, man överger den strikta linjen och plötsligt är man tillbaka på ruta noll igen. (Ruta noll! Haha, I wish. Snarare "ruta 100", va?)
Men varför?

Att äta lowcarb- eller GI-mat passar mig bra. Jag mår bra av det, det är enkelt, jag älskar den här typen av mat. Man slipper vara hungrig, man slipper helvetet med lågt blodsocker. Jag har massvis med ärftliga anlag för diabetes och jag tror att jag är på väg dithän ... rättare sagt, jag var på väg dit med full fart innan jag lärde mig om GI och lowcarb. Håller jag mig bara till sådan mat, slipper jag blodsockersvajet och mår fint. Sådana där fettsnåla, kalorisnåla dieter funkar däremot inte alls för mig. Dels mår jag skit av dem, av redan nämnda anledningar, dels tycker jag att det är tråkig mat som smakar blä, dels blir jag vansinnigt hungrig om jag följer angivna portionsstorlekar. Dessutom blir jag tokig på allt mätande och vägande ... Sedan läste både jag och bättre hälften artiklar om lättmargariner som fick oss att kasta ut eländet ur huset för gott och i fortsättningen bara köpa smör och Bregott. Lättmargarin inte bara smakar plast, det är ju plast ... Nej, naturligt vill vi äta, ingen lightsmörja här inte.

Så fettsnåla linjen var ett av misstagen som jag inte tänker upprepa.

Men det absolut allra viktigaste är den där lilla mentala biten. Den som det talas förvånansvärt lite om, fast den för mig och säkert många många andra egentligen är det egentliga problemet. Varför äter man för mycket? Varför avbryter man viktbehandlingar som verkar fungera? Varför går så många upp igen när de väl gått ner?

Enkla svaret är ju att feta människor är så ointelligenta eller har så svag karaktär. Sånt snack är ju rent bullshit. Jag har träffat feta människor med skyhög IQ, och smala människor som varit helt blåsta. (Jodå, motsatsen existerar också, det ska vi inte förneka, så låt oss helt enkelt fastslå att det inte finns någon påvisbar koppling mellan intelligens och fetma.)
Karaktär och moral har inte heller med saken att göra - om man nu inte tror att allt här i livet handlar om vad man väger. Men det finns rötägg och helgon i alla viktklasser.
Lathet då? Nå, det finns alltså människor som jobbar hårt, håller snyggt omkring sig, engagerar sig i alla möjliga projekt och överhuvudtaget är mycket aktiva - och ändå är överviktiga. Är de lata? De motionerar kanske inte så mycket, men tyvärr är ju det där en ond cirkel också. Det ena ger det andra. Jag tänker på en tant som jag brukade möta om morgnarna när jag cyklade till skolan. Hon var så tjock att hon knappt kunde sitta på sin cykel. Hon kämpade och stånkade i både regn och motvind. Hennes dagliga cykeldos kan knappast ha varit mindre än fem-sex kilometer, och ändå blev hon inte direkt smalare med tiden.

Det går alltså inte att säga något generellt om feta människors läggning, förutom att de äter för mycket. Uppenbarligen är det ju så.

Vi kan i och för sig slå fast att det finns en fysisk faktor när det gäller ätande, och det är sockerberoende. Det är väldigt vanligt, har själv varit där. För mycket snabba kolhydrater kan ställa hungermekanismerna helt på huvudet. Man tror att man är hungrig fast man inte alls är det, man överproducerar insulin och gör därmed fettinlagringen mycket effektivare än den borde vara, man får begär efter mer och mer sötsaker. Många som tar sig ut den fällan löser sina viktproblem lätt som en plätt. Alla trillar inte dit på sockerberoende, precis som att alla som dricker vin inte blir alkoholister. Men många gör det. Problemet har blivit värre sedan fettskräcken bredde ut sig, för socker har fått ersätta fett som smakbärare i maten.

Men "sockerberoende" är inte heller enda svaret på varför det finns så många normalintelligenta, skötsamma och välmotiverade människor som väger för mycket och dessutom sabbar sina egna bantningsförsök gång på gång. De (läs: vi) har ett annat - mycket vanligt - problem som faktiskt måste lösas för att viktdrömmarna ska gå i uppfyllelse. Är det inte konstigt att man i allmänhet lägger så lite tid på det? Att många knappt förstår att det finns? Vi viftar bort det hela med "dålig karaktär", "lat", och "måste skärpa mig".

Detta är ytterligare ett av misstagen jag har begått för många gånger, så nu vill jag inte göra om det en gång till.

Jag fortsätter på temat i nästa inlägg.