Varför är man överviktig?

Så här är det: övervikt beror på att man äter för mycket.

Punkt slut. Eller nej, inte alls punkt slut här. Det är bara början. Nu borde jag skriva "... och rör sig för lite" men det skriver jag inte. Inte än.

Det naturliga för en människa är att vara normalviktig. Om man motionerar hårt, måste man äta mycket, för annars känner man sig trött och eländig. Det pratas mycket om att aptiten ökar av mycket motion. För somliga är detta ett bekymmer - varför då, kan man ju undra, det är ju bara ett bevis på att något i en fungerar som det faktiskt var tänkt från början. Man hoppas förstås att naturen ska göra ett undantag och börja tulla av fettreserverna tills de är "lagom", istället för att lura en att äta mer. Men det naturliga är att ett större energiuttag lockar en till ett större energiintag, det är ju helt logiskt.

Så ... är det då inte ganska logiskt att ett sänkt energiuttag då skulle minska ens aptit? Jo. Det borde ju vara så. Men den kära naturen vet också att det kan komma svältperioder, för det har det historiskt sett ofta gjort, och därför lagrar den överflödsenergi som fett istället för att stänga av aptiten, dvs ätandet. Den som spar, han har. Men vilda djur blir inte smällfeta (om de inte är sälar, för de ska vara smällfeta) även om de har aldrig så god tillgång till mat. En kossa kan ha obegränsad tillgång på bete utan att bli överviktig. Hon kompenserar inte besöket på klöverängen med en joggingtur runt hagen. Lejonen börjar inte motionera hårdare bara för att de haft en sagolik tur med zebrajakten ett tag. De blir "välfödda", inte feta. Så, som jag ser är det faktiskt skillnad på att lägga på sig lite extrafett för sämre tider, och att bli så överviktig att det blir en plåga för en. Det förstnämnda är naturligt, det sistnämnda är inte alls naturligt. Det är ju enbart till nackdel för en att släpa runt med så mycket extravikt att lederna tar stryk, det kan ju inte direkt vara naturens mening.

Svaret på varför det ändå blir så, måste ju vara att vi äter fel mat, och rör oss för lite. Men jag tror inte att man kan kompensera en felaktig kost med överdrivet motionerande. Man blir kanske smalare för stunden, men man löser inga problem på sikt. Kroppen tar ändå stryk av den dåliga kosten, och i samma stund man slutar hårdmotionera - för det måste man någon gång - återkommer övervikten.
Jag tror också att det finns en slags lägstanivå för fysisk aktivitet som man bör komma över för att må bra, fysiskt och psykiskt. Kroppen är ju byggd för rörelse och aktivitet. Det är väl klart att man måste röra på sig. Men hur mycket? Det finns alltså överviktiga som rör på sig hyfsat mycket, t ex tar långa promenader varje dag, och medicinskt sett mår de därför mycket bättre än en smal person som inte motionerar alls. Men de är överviktiga - för de äter för mycket av fel sorts mat. Jag tror inte att lösningen för sådana personer är att börja flåsträna på löpband istället för att promenera någon timme om dagen med lilla vovven. De måste se till vad de äter.

Och framför allt varför de äter.

Varför äter en människa fel, när hon samtidigt motionerar lagom mycket och är hur motiverad som helst till att gå ner i vikt? Varför, varför? Jag skrev just att den direkta orsaken till fetma är att man äter fel, och då tror alla att vi fixar problemet genom att börja äta rätt. Men vore det så lätt, skulle all bantning vara jättelätt.

Jag kan ju titta på mig själv, eller också kan jag uppsöka någon slumpvis utvald bantarblogg. Det vimlar av dem på nätet. Om bloggen är äldre än min, brukar segervittringarna rätt snart blandas upp med "oj, ingen bra helg" och "orkade inte bry mig den här gången, det blev en stor portion glass" och "nu måste jag skärpa mig!" och liknande.

Jag tänker inte sitta här och hånle åt detta, för jag vet exakt hur det är. Been there, done that, bought the bigger T-shirt. Men jag vet vad sådana kommentarer tyder på. Tyvärr vet jag också hur det förmodligen kommer att sluta. Efter någon eller några månaders fåfäng kamp, då de stora och väl genomtänkta ambitionerna svalnar av och drunknar i vardagens hundratusen andra ärenden, tystnar bloggen. En tid senare återkommer den, och då väger bloggaren inte sällan mer än förra gången. Och säger att nu jävlar! Och så tar vi det igen ...

Jäpp, så har jag också gjort, även om jag inte bloggade om det. Nu bloggar jag, för att andra ska läsa och lära - förhoppningsvis av mina framgångar, men annars av mitt etthundrafjortonde misstag.

Det blir alltså ingen fettsnållinje här. Det blir inte ett maniskt vägande. Och framför allt blir det nu stor fokus på den mentala träningen. Jag har läst på, jag har djupanalyserat mig själv och jag har gått igenom hypnos. Hittills har allt fungerat perfekt, men det är å andra sidan lite tidigt att uttala sig efter tre veckor. Å andra sidan tvivlar jag inte på metodernas riktighet. Går det illa, har jag helt enkelt inte bearbetat mig själv färdigt. (Nej, det går naturligtvis inte illa! Inte ska man ge sig in på något om man inte på tror på det man gör!)

Så här är det: om man börjar göra "avsteg", om man känner att man inte "orkar", om man "glömmer av sig" eller inte "hinner", eller rentav själv känner att motivationen och viljestyrkan sviktar - då är man inte med på projektet till 100%. Då finns det en bit av en själv som stretar emot, och som förmodligen vinner även den här gången.

Jag ska nu ta ett exempel som jag nyligen skrev i min andra blogg, så här upprepar jag mig lite:

Anta att du tycker att en viss chokladsort är fullkomligt oemotståndlig. Du måste uppbåda allt vad viljestyrka du har för att inte äta, eller för att äta bara en liten bit - ja, du vet. Om bara inte den där chokladen fanns, skulle det ju gå lättare. Säger du. Och om du inte medvetet kämpar emot, slinker chokladbitarna ner innan du vet ordet av.
Hopplöst!

En dag befinner du dig inne i en fin liten godisaffär, där det står en glad och stolt tant bakom disken. Och framför näsan på dig ligger den där chokladen. Tyvärr har du inga pengar på dig ... och så vänder tanten ryggen till och blir upptagen av något annat.

Vad gör du? Sveper du åt dig det du kan av lala'n och flyr ut innan hon upptäcker dig? Ja, om du saknar moral. Men de flesta normala människor stjäler faktiskt inte. De flesta människor kommer faktiskt inte på tanken. Och det spelar ingen roll hur "oemotståndlig" du tycker att den där godbiten är, du tar den naturligtvis inte. Du har inte ens någon inre själskamp angående detta. Skulle du ha det, skulle du förmodligen komma fram till att det vore väldigt dumt att ta risken, och förresten drabbar det ju den stackars lilla tanten. Nej, det är fel att stjäla. Men du behöver som sagt inte ta det resonemanget med dig själv, det är liksom redan gjort för länge sedan. Istället går du ut och svär över att du glömde pengarna.

Ingen kan väl påstå att det var någon viljestyrka inblandad i det. Och ursäkter som att "det är mänskligt att göra ett avsteg" eller "jag tänkte mig inte för" eller "jag orkade inte låta bli" (!) skulle ju bara vara skrattretande fåniga.

I det här fallet handlar det alltså om att man är så hundraprocentigt inställd på att vara ärlig och hederlig, att det inte ens är svårt att låta bli att stjäla. Är man lika hundraprocentigt inställd på att gå ner i vikt, är det ju inte särskilt svårt att hålla sig till den uppgjorda planen, eller hur? Det går av sig självt. Det är dit man måste sträva när man vill gå ner i vikt, och märker man att det är svårt, har man något man måste ta itu med. Jag tror inte att det är mödan värt att bita ihop och kämpa - det går kanske, man når kanske viktmålet, men förr eller senare lär man ju få tillbaka övervikten. Eller också dömer man sig till livslång kamp och hur roligt låter det då?

Jag har varit med om ett par förskräckligt stressande och jobbiga situationer under den här veckan. Jag kände ändå ingen lust att äta något. Häromdagen bakade jag, på begäran, kanelbullar. Ingenting doftar väl härligare än nybakade kanelbullar? Jag stod och plockade ihop dem efter gräddningen och var dessutom grymt hungrig, men jag hade ingen lust att smaka utan lagade en riktig kvällsmat istället. Jag hoppas att den här förändringen är beständig i mig nu, så att mitt nervösa, tankspridda stressätande inte återkommer längre fram. Just nu är det så borta att jag inte ens minns hur det kändes. Jag vet bara att jag tusentals gånger har slängt mig över mat och skyfflat i mig alldeles för stora portioner - "för att det är gott" som jag alltid sagt, men det handlar inte om att det är gott. Jag tycker fortfarande att chips är gott, men det är ju inte samma sak som att jag måste äta det.

Detta är inget skryt om hur himla duktig jag är. Det handlar alltså inte om att vara duktig, utan om att jobba med rätt problem. Jag har kanske trettio kilo till att gå ner, och ska vartenda ett av dem vara en kamp, kan jag ju lika gärna ge upp med en gång.

Är hungrig. Dags att fika. Vad jag ska trolla fram för kvällsmat vet jag ännu inte - suck - men jag tror att det kan bli tacos. Det är jättebra, för resten av familjen äter det med tortillas, och jag äter utan och alla blir glada.